Kan det vara rätt att slå barn?

Frågan borde egentligen vara om det kan vara rätt att slå någon överhuvudtaget, men eftersom frågan om huruvida Elins eventuella golfsvingande mot Tiger är ok eller inte känns lite uttjatad så jag väljer att bara fundera över en artikel i Aftonbladet i dag. Eller rättare sagt över folks reaktioner på artikeln.

I korthet handlar det om att Ronald Fasth, 70 år, städar ideellt i en park som vandaliserats av ett ungdomsgäng. Ovanpå detta har de regelbundet skrikit glåpord åt honom, men när en av 13-åringarna kallade honom gubbjävel, då klippte han till. En örfil, som han dessutom är stolt över i dag. Och stola är också de busslaster pensionärer som tänker komma till tingsrätten och visa sitt stöd när han i dag möter 13-åringen som anmält honom för misshandel. Och han får stöd av svenska folket också. När 145 032 personer har röstat är det 82,8 % som tycker att det var helt rätt att slå 13-åringen! Över 120 000 svenskar har aktivit röstat för att de tycker att de under vissa omständigheter är rätt att slå barn!

Kan jag förstå hans reaktion? Absolut. Tycker jag den är rätt? Absolut inte! Jag tror att alla kan känna igen sig i alldeles för kraftíga reaktioner av ilska och/eller förtvivlan, men är det något jag elelr andra skulle stå upp och säga att vi är stolta över? Pinsamt på gränsen till riktigt oroande, tycker jag...

Morgon

Har haft en rätt jobbig vecka med mycket jobb i butiken, småjobb åt min arbetsgivare, uppdrag i konsultfirman och lite stöd/fix till svärfar hemma i det vattenskadade köket. Sena kvällar har det blivit nästan varje dag. Hur orkar du, frågade en av arrangörerna till gårdagens seminarium om jämställdhet och kvinnors företagande i Härnösand. Mitt svar blev något allmänt om att så länge det är mitt val och det jag gör är roligt så funkar det. Men i morse insåg jag var kraften kommer ifrån.

I morse vaknade jag av ett lätt gny i mörkret, hörde min son säga det magiska ordet "pappa" och krypa över för att lägga sitt huvud på mitt bröst. Där blev han liggande i flera minuter innan han sa "pappa" igen och snurrade runt för att kura upp med sin rygg mot mig. Känslan går inte att beskriva, men helt klart är det i den närheten, i de ögonblicken som jag hämtar mycket av min näring!

Kreativitet

Härommorgonen slog min son mig med häpnad än en gång. Han satt o lekte med små snapsflaskor av den där typen man kan köpa i sexpack till kräftskivan. Inte världens bästa leksaker kanske, men what the heck. De har stått i ett skåp i flera år och verkar tåla rätt hårdhänt hantering, så nu får han leka med dem. Plötsligt håller han upp dem mot mig och ler sitt allra pillimarigaste leende. Sen för han armarna sakta upp mot huvudet, bakom huvudet och släpper oerhört försiktigt flaskorna bakom nacken och ner i soffan. Sen visar han sina tomma händer och kvittrar glatt - botta!
Mannen är ett år och fyra månader och har redan börjat trolla! Mitt skratt ledde självklart till ett tiotal upprepningar. :o)

Hustrun blev lika imponerad som jag och övriga släkten lovar att de inte visat honom nåt liknande trick eller trollat bort något annat fframför honom. Han har med andra ord förmodligen helt och hållet själv kommit på att man kan "trolla bort" saker på det där sättet! Ja, men håll med om att det är fascinerande att en ettåring kommer något dyligt?!?

I Söderhamns kommun har man bestäömt sig för att jobba med entreprenörskap i skolan och då redan från förskolenivå. På ett möte vi hade för ett tag sen frågade en deltagare hur man jobbar med entreprenörskap med så små barn och min kollega svarade då att "i den åldern handlar det mer om att ha metoder för att inte kväva den". Härligt - och samtidigt lite skrämmande!

Det är ju tragiskt egentligen hur vi så ofta misslyckas med att ta vara på de allra minsta barnens kreativitet och upptäckar- och uppfinnarförmåga. Beroende på vilka pedagoger som jobbar med dem på dagis och i skolan kan de komma att utveckla, eller helt förlora, sin magiska förmåga. Måtte min son ha turen att hamna i miljöer som hjälper honom utveckla sina talanger, oavsett om det är magiker, sjuksköterska, byggnadsjobbare eller kärnfysiker han vill bli.

Jag ser i alla fram emot att sitta på första parkett på hans första "riktiga" trolleri-show!

Lugnet före stormen...

Hustrun fyllde jämnt i helgen så vi unnade oss två dagar nere på Hasseludden Yasuragi, ett underbart japanskt spa söder om Stockholm. Från det vi kom till det vi åkte strosade vi i varsin Yakuta (enklare kimono) och tofflor, åt obegränsat med färsk frukt, tvagade oss och relaxade i 40-gradiga källor och njöt ev ett underbart japanskt "julbord". Det var första dagen vi var borta från Lilleman samtidigt och visst längtade vi. Samtidigt var det så oerhört avkopplande att ha så mycket tid och inget annat än varandra att ägna sig åt.

Sen kom stormen.

Eller ja, det har varit krigsrubriker i tidningarna i två dagar, men egentligen är det ju inte särskilt oväntat eller kontroversiellt för min del. Det formella avtalet mellan mig och arbetsgivaren blev klart förra veckan och nu hade de lokala journalisterna hittat det. De basunerade ut att jag "tvingas sluta" och att vår uppgörelse kostar skattebetalarna cirka 500 000 kronor eftersom jag får lön de 14 månader som är kvar på mitt kontrakt. Jag fick beklaga att mitt projekt lagts ned och förklarade att jag står till arbetsgivarens förfogande under avtalstiden. Förra chefen fick förklara varför projektet var nedlagt och hur han tänkte nyttja mina tjänster i framtiden. Obegripligt nog skyllde han mitt kontrakt på sin förre chef. Därför blev det krigsrubriker en dag till när journlisterna konstaterade att det var han själv som anställt mig och skrivit under mitt kontrakt. Hå hå, ja ja.

I butiken har det så klart varit en del frågor och kommentarer, inte minst rörande det faktum att jag kan lyfta lön från ett ställe och samtidigt jobba med mina två företag. Kärnfrågan är om jag borde avstå min lön under de 14 månaderna av hänsyn till skattebetalarna, eller om jag åtminstone borde skämmas? Men hur jag än vrider och vänder på det har jag svårt att känna någon skuld eller skam.

Jag blev erbjuden ett jobb och tackade ja. Jag skötte mitt jobb (och en hel del extrauppgifter) fram till pappaledigheten. Mitt projekt lades ner och arbetsgivaren föreslår en uppgörelse som innebär att jag får gå hem, men står till deras förfogande. Hur mycket man väljer att utnyttja mig är ju inte upp till mig att avgöra.