Nära döden-upplevelse

Visserligen var det både upprörande och trist att läsa tt kommunen slarvat bort möjligheten att driva Pirat-ö för barnen i sommar. Idén är en av de tydligaste från alla så kallade visionsdialoger då söderhamnarna själva skulle få komma med idéer om hur vi ska få fart på kommunen. Själv har jag jobbat hårt, hårdast många gånger med segheten hos individer i kommunens organisation, för att förverkliga den. För två år sen startade kommunen verksamheten och 200 barn, många från grannkomunerna, reste med sina föräldrar och vänner till Söderhamn för att vara med. Förra året blåste man arrangören på utlovade marknadsföringspengar och 125 barn kom. I år ville mannen som ansvarar för verksamheten ha betalt - fräcka karln! Då svarar kommunen med att det har man minsann inte råd med och så lägger man ner en an de få nya vettiga turistaktiviteterna. Upprörande, men inte någon nära döden-upplevelse.

Nä, den kom när jag fick den briljanta idén att klättra upp o skotta garagetaket i dag. Alltså, det var väl egentligen en bra idé i sig, men när jag sen av misstag klev för långt åt sidan och kom ut på, elle ska vi säga delvis igenom, plasttaket mellan garaget och huset ångrade jag mig djupt...

Det bara kraschade till och så satt jag med ena benet genom taket och det andra kvar ovanpå! Kroppen låg lutad ut över resten av plasttaket, så jag visste ju inte heller om jag skulle våga trycka till för att resa mig... Med sakta lirkande och vridande lyckades jag ju på något sätt hasa mig upp på garagetaket i alla fall, förbannandes min ständiga klumpighet. Men men, som salig far skulle ha sagt: Det finns dom som lever på att sälja korrugerad plast!

Världens bästa uppfinning!

Någon har sakt att hjulet torde vara den bästa uppfinning mänskligheten åstadkommit. Jag, eller rättare sagt Lilleman, säger - nonsens! Utan konkurrens är pallen det mest fantastiska i vård värld!

Vi har länge haft en liten plast-pall i barummet, du vet en sån där som ska göra så att barnen når upp till tvättstället. Lilleman har ofta klivit upp på den bara för att konstatera att han pallen till trots fortfarande inte når upp till vattnet.

För någon vecka sedan när han försökte nå lysknappen i sitt rum förändrades dock allt. Jag föreslog att han skulle hämta pallen, han tystnade, betraktade mig några sekunder och hämtade mycket skeptisk sin lilla pall. Med pallen i famnen stannade han framför mig med uppfodrande blick, tyst sägande "Jaha - och nu då?". Jag visade hur han skulle ställa pallen på golvet under lysknappen och klättra upp. Snacka om att omedelbart inse uppfinningens möjligheter! Direkt efter lyckad lamptändning flyttade han pallen till nästa rum och de efterföljande dagarna tändes och släcktes fler taklampor än någon gång tidigare i vårt hem.

Det stora genombrottet kom några dagar senare när hustrun kom hem med en betydligt större träpall från IKEA. Vi har en del höga skåp och även om hon med sina 181 cm över havet har betydligt mindre behov av pall än undertecknad tyckte hon att den kunde vara praktisk i vårt hem. Och det tyckte Lilleman också!

Så fort Lilleman fick syn på pallen ekade ett högt "TUT TUT!" genom köket och sen styrde han pallen över köksgolvet fram och tillbaka. EN helt ny värld hade öppnat sig för honom! Plötsligt kunde han själv provsmaka alla tio äpplen och 15 mandariner på fruktfatet innan han bestämde vilken han ville ha. Plötsligt kunde han öppna skafferiet och komma åt kakor och godis som förvarades på hyllor 1,20 över golvet och framförallt - nu kunde han komma upp i diskhon och dra på vattnet, hälla, plaska och skvätta så att den tidigare vattenskadan ter sig blygsam i en jämförelse! Jag ljuger inte om jag säger att han kan stå upp till en timme i sträck och bara leka vid diskhon.

Själva tycker vi just nu att knappen som låser alla spisplattor + ugn är en oerhört smart uppfinning...

Människor är allt!

Jag har haft en del "fina" jobb i livet. Jag har haft titlar som programledare, redaktör, informationschef, moderator, kommunikationskonsult m m och jag har suttit på tv-redaktioner, i bankpalats och i rådhus. Men aldrig har jag trivts så bra som nu, i en liten sketen butik i lilla Söderhamn. Missförstå mig inte, jag har trivts på de andra jobben också, åtminstone merparten av tiden, men här finns något de andra jobben saknat.

Det finns de som höjer på ögonbrynen när de hör vad jag gör "nu för tiden", när de hör att jag "jobbar i en kiosk". Till att börja med är jag övertygad om att det är stor skillnad på att vara anställd på ett sånt här ställe och att äga det.

Att jobba i sitt eget företag, med allt ansvar och alla befogenheter, att varje dag möta massor med glada och positiva människor och att få komma hem på kvällen till sin underbara familj - det är verkligen allt!

Här finns ingen som säger åt mig hur saker ska göras, eller när. Här finns ingen som står i vägen och bromsar aktivt eller passivt genom byråkrati, frånvaro, lathet eller inkompetens. Här finns inte heller någon att skylla på när det inte funkar som det ska. Allt hänger på mig och min fru, punkt.

Jag vet inte vad som händer när det här året är slut, när lönen från min arbetsgivare inte kommer längre. Kanske hittar jag ett annat jobb som huvudsyssla, kanske hamnar jag i butiken på heltid. Det enda jag vet är att förutom att de långa dagarna i butiken skulle ta mer tid från mig och Lilleman än vad jag skulle vilja, så skulle jag trivas vilket som.