onsdag 28 april 2010

Skön pappaartikel!

Satt och läste på inför onsdagens (i dag sedan 24 minuter) trav och behövde en liten paus. Snabbkollade några pappabloggar och hittade en länk till den här artikeln. Carlos Rojas pratar om att vi måste fatta att det inte bara handlar om att "dela på ansvaret", det handlar om att också dela på, eller till och med ta över "projektledarrollen". Är man inte hemma med sitt barn en längre tid får man aldrig självförtroendet att lita på sin egen förmåga att planera, att bestämma om, vad och när barnet ska äta, vilka kläder som är rätt, som behöver inhandlas etc. Eller som Carlos säger: "Man måste vara hemma för att förstå varför man måste vara hemma. Känna hur det känns när man har bra självförtroende."

Läs artikeln, den är bra! :o)

måndag 26 april 2010

Som en insekt mot UV-lampan...

Trött, ledsen, besviken och ganska tilltufsad har jag outtalat lovat mig själv att inte lyfta ett finger för att göra något annat än att ta hand om mig själv och familjen ett bra tag. Att bara få försvinna ur folks fokus som offentlig person, att få vara anonym och en som ingen bryr sig om. Ingen de ens känner igen och därför inte heller kan prata varken ditt eller datt om. Jo, eller hur.

Till att börja med är det nog en förmodligen rätt naiv önskan i lilla Söderhamn. Här "vet" alla allt om alla och tycker om att prata om det. Det får man liksom köpa när man bosätter sig i en mindre stad som denna. Sen ligger det väl helt enkelt inte för mig... Häromdagen kunde tidningen berätta att jag tackat ja till nästa uppdrag, ett uppdrag som innebär att inte bara synas utan att synas och ansvara för viktiga utvecklingsfrågor och då till och med på en av de både bildligt och bokstavligt talat största scenerna i kommunen... Ja, ja.

Jag brinner ju trots allt nånstans därinne för utveckling och förändring. Jag tror väldigt mycket på den här stan och på de många goda krafter som vill samma sak som jag, utveckling och förändring. Är det värt den förnyade uppmärksamheten, de granskande ögonen och de garanterat kritiska rösterna från de många jag/vi aldrig kommer att kunna få nöjda? Eller kan det jag nu gör liknas vid insektens fascination för det ultravioletta ljuset och lätta brummet från den där konstiga >"lampan" i taket? Fråga mig om ett halvår så får vi se om jag "lever" eller om jag bränt mig en sista gång på insektsgrillen...

måndag 19 april 2010

När du var liten...

Rensade bilen på skräp häromdagen och hittade en gammal rosa, taggig "bit-boll", eller vad man nu ska kalla det. Hittade också ett par små tygdockor, en plasthund och ett par andra av Lillemans avlagda småleksaker. När jag tog in det blev Lilleman särskilt fascinerad av bit-bollen och lekte och tuggade frenetiskt på den. Det syntes att han var riktigt förundrad över vad det var för konstig sak han hittat.

Jag höll då pedagogiskt upp den för honom och började förklara att "när du var liten hade du den här och tuggade på...". Sen blev jag full i skratt. Låg jag verkligen i soffan och pratade med en ett år och nio månader gammal man om hur det var "när han var liten"?!? Bara att konstatera att tiden går och att det alltid finns olika perspektiv att betrakta livet ur...

onsdag 14 april 2010

Lurad av en ettåring?

Meningarna går isär på butiken just nu. Jag berättade om vad jag tyckte var en gullig episod från dagen i dag och stammisarna bara garvade och menade att Lilleman blåst mig i dag och kommer att fortsätta utnyttja dagens övertag resten av livet...

Bakgrund:
Vi var på Dollarstore och skulle handla tuggummi. De är nämligen billigare på dem än någon annan leverantör vi hittat. När vi strosar mellan kundhyllorna får Lilleman plötsligt syn på en hylla med mjukisdjur - små kaniner för 20 spänn styck. Utan att blinka går han rakt fram, drar åt sig en kanin och fortsätter promenera framåt som om ingenting hänt. Allt gick på typ tre sekunder och han stannade inte ens för att titta på kaninen. För honom var det på något vis helt självklart att kaninen skulle med hem.

Jag blev paff och ropade efter honom att "Men William, vad gjorde du?". Han stannade upp och titta totalt oförstående på mig. "Vi ska väl inte ha någon kanin, heller? Lägg tillbaka den där nu", fortsatte jag lite lätt förebrående, men fortfarande med mest förvåning i rösten. Det är då det händer. Han tittar på kaninen, tillbaka på mig och så kaninen igen. I flera sekunder bara tittar han på kaninen innan han säger "Hejdå" och pussar kaninen på nosen. Sen går han tillbaka med den till hyllan!

Alltså, vilket hjärta på en normalt funtad människa kan låta bli att gripas av hans uppenbart besvikna farväl av sin nyvunna livskamrat?!? Jag frågar försiktigt om han ville ha en sån där kanin, varvid han förvånat tittade upp på mig, såg mig djupt i ögonen och sa med klar stämma "Jaaa...". Ja, men det är väl klart att vi köpte kaninen!

Nu menar stammisarna att han insett att jag går att manipulera, medan jag hävdar att det fanns inget manipulativt i hans beteende på Dollarstore och att han därför inte heller gjorde kopplingen att han kan spela på de där känslorna i framtiden. Jag vet, godtrogen is my middle name, men det bara finns inget ont i den lilla mannen!

I bilen på väg hem i kväll frågade jag förresten om han bestämt än vad kaninen heter. Han tittade på den en sekund och svarade sen med sitt bredaste leende - Leif!

måndag 12 april 2010

Mammahat?

Så blossar den upp igen då, debatten om mammor och barn som enligt en del tar alldeles för stor plats på trottoarer och caféer. Tidigare var det Alex Schulmans exfru Katrin Zytomierska som tyckte att mammor med barn skulle förbjudas på caféer och nu är det Alex Schulmans nya kvinna, Amanda Widell, som istället förfasas över "mammahatet". Antingen lever jag i en egen liten bubbla, eller också är det här ett riktigt storstadsproblem, eller kanske till och med ett problem i enbart Aelx Schulmans närmaste krets... Fast av de 265 kommentarer på Amands blogg so far verkar ju några känna igen sig i alla fall.

I Söderhamn känner jag ingen som inte blir glad av att se två barnvagnar i bredd på trottoaren, eller kanske till och med fyra-fem vagnar bredvid varandra uppe på Furans fik. Jag har aldrig hört någon förfäras över mammor som ammar, eller barn som kladdar med maten, springer runt bland borden eller på annat sätt stör ordningen.

Mammor/pappor med barn på stan är väl snarare en underbar syn. De skickar med sin blotta närvaro ett budskap till omgivnignen att det finns en framtid, en utveckling att se fram emot. Eller finns det någon även i vår lilla ankdamm som "äcklas" av "lattemammor", som det påstås i debatten?

lördag 10 april 2010

Dagdrömmare i svartvitt...

Sedan en tid tillbaka plågas jag av att inte komma på namnet på sn skön tv-serie. Huvudrollsinnehavaren, som jag ser framför mig men inte kommer på namnet på, tänker och dagdrömmer i form av svartvita filmsekvenser. Finns det någon dörute som kan hjälpa mig att minnas vad den heter???

torsdag 8 april 2010

Trött - innan cyklingen!

"Vill du bryta ner en människa, se till att ge honom meningslösa arbetsuppgifter" (Okänd)

När jag nu kliver upp på motionscykeln är det det citatet och den här bilden som finns i mitt huvud. Har nämligen suttit och gjort rätt monotona, trista saker som inte direkt stimulerar kreativitet och bygger självkänsla...




Ja ja, tack gode Gud för min underbara familj i alla fall. Någonstans måste ju kraften komma från. De är alla underbara på sitt sätt, men den minsta står på något sätt i en klass för sig själv. Morgonens rufsiga hår, jättekramem och ett kort "tomm mä!" innan han tar min hand o går mot sitt rum är obetalbart!