"Wille bra!"

En månad sen senaste inlägget. Pinsamt. Jag fastnade i nån slags konflikt mellan att å ena sidan blogga"vanligt", dvs reflektera över vardagen och berätta om sånt som händer här och nu i mitt, lillemans och familjens liv och att å andra sidan vara oerhört personlig och uttömmande och bara gå in i mig själv med analyser. Som om någon skulle bry sig.

Men så mindes jag att det var ju egentligen inte för andra, eventuella läsare jag skulle skriva utan för min egen skull. Så nu har jag bestämt mig för att allt är tillåtet, både att vara ytlig och fullkomligt analysfri och att vara oerhört tråkigt inåtskådande. Så så får det bli.

I dag skulle jag därför kunna reflektera över min och min systers olika förhållningssätt till våra barn eller vår mor. Hur en uppväxt i ett hem helt utan fysisk kontakt eller visad (om ens upplevd!) kärlek formar en människa och påverkar honom fortfarande 40 år senare. Eller bara berätta om hur mysigt det var att äntligen få tillbringa en heldag med Lilleman igen, plaska runt på badhuset, skratta tillsammans till fåret Shaun på tv eller "bygga" koja i soffan (vi drog mest filten över huvudet, men han var jättenöjd med vår "oja").

Ett av hans favorituttryck just nu är det självberömmande "Wille bra!" Och jag blir så underbart glad varje gång jag hör det. Och så samtidigt lite ledsen. För snart nog kommer omvärlden att lära honom att så där glad och självberömmande får man inte vara. Det är nämligen fult att vara för stolt över sin egen förmåga. Men jag ber en stilla bön att han ska modet och orken att även som vuxen helt enkelt skita i det, att kunna se sig själv i spegeln och gång på gång kunna säga, åtminstone till sig själv, "Wille bra!"