Slutspelsskägg!

Jahapp, visserligen stortorsk för Brynäs i första matchen mot Färjestad, men än lever hoppet. Fast när det gäller slutspelsskägget har jag nog nästan redan gett upp. Efter två dagar utan rakning syns det ju knapp nånting alls! Ja, missförstå mig inte, jag har mer hår i ansiktet än Jeff Goldblum i Flugan, men eländet syns ju inte!!

Orsaken är att jag har med mig farsans gener på mer än ett sätt. Jag har ärvt hans anlag för extremt grått, på slutet kritvitt, hår och det gäller även ansiktet. På huvudet färgar jag ju regelbundet, men i ansiktet??? Äh, jag spar det här gråvita krafset en dag till, så får vi se om det kanske blir så pass skitigt att det syns lite i alla fall!

Imponerad

Till att börja med - hon kunde klippa och jag ser ut som folk. Nåja, utifrån mina förutsättningar i alla fall. :)

Ville bara säga att jag är imponerad av min fru. Hon är inte tillnärmelsevis så våghalsig (läs: idiotisk/självmordsbenägen) som jag när det gäller att kasta sig in i nya stora projekt. Likafullt skaffade vi ett barn till på lite äldre dar. Likafullt köpte vi butiken för två år sen. Och likafullt verkar vi nu vara på väg in i ännu ett tämligen stort, om än tidsbegränsat projekt!

Visst, det handlar säkert väldigt mycket om kärlek till mig, att vilja se mig få utlopp för mina idéer och tankar och kanske handlar det också om att någon liten del av henne faktiskt attraheras av spänningen i att satsa, men jag tror det mesta handlar om tillit. Hon har sett att även om det känts osäkert med mycket så har det på något sätt ändå löst sig till slut. Och det känns som om hon litar på mig och på att det ska lösa sig även denna gång. Det är häftigt att få känna det. Tack, älskling!

Mod?

Sitter här i butiken o funderar över det här med mod. Jag är nämligen lite rädd i dag. Jag tvekade inte att kasta mig in i projekt som att bli pappa igen, att köpa den här butiken, eller att försöka få med mig en partner + min fru i ännu ett stort projekt. Men när min dotter, som utbildar sig till frisör just nu bett att få klippa mig - då är jag plötsligt osäker och rädd! Undrar om skillnaden ligger i min egen förmåga/oförmåga att påverka vad om sker?

I morgon vet vi om det var befogat...

Jag skäms...

Tänk dig en rättegång där den åtalade och hand advokat inte får veta vilka åklagarens vittnen är eller vad de säger och där domstolen inte behöver motivera med ett enda ord sin fällande dom. Låter horribelt, eller hur? Ändå är det precis så Migrationsverket jobbar med våra asylsökande!

Tarekegn Abebe Kebede har varit i Sverige i totalt sju år. Staten har investerat ca en miljon kronor i honom genom att utbilda honom i fyra år vid Statens Lantbruksuniversitet i Umeå. I ytterligare tre år har han haft ströjobb och väntat på besked om han får stanna i Sverige. Orsaken är att hans politiska engagemang i hemlandet Etiopien provocerat regeringen så till den grad att han menar att hans liv är i fara om han tvingas återvända.

Vid ett besök i hemlandet Etiopien under utbildningen vid SLU rammades hans bil och han fängslades istället för att föras till sjukhus. Han lyckades ta sig tillbaka till Sverige och vågar nu inte återvända hem, där han trots allt har sin fru och barn.

Tarekegn har, precis som sig bör, tvingats styrka sin berättelse och har presenterat ett flertal dokument från hans parti, människorättsorganisationer och andra som bekräftar att hans berättelse är sann och att hans liv är i fara. Trots det avslår Migrationsverket hans ansökan och avser att skicka tillbaka honom till Etiopien. Migrationsverket anser att Etiopien är en demokrati, men förklarar inte med ett ord varför man gör en annan bedömning än etablerade politiska bedömare eller varför man inte tror på Tarekegns, partiets eller människorättsorganisationens uppgifter. Tvärtom är deras källor till bedömningen sekretesskyddade! Tarekegn har bett att få tillgång till sitt pass för att kunna söka visum i länder han vet skulle ta emot honom om han har visum, men inte heller det går Migrationsverket med på.

Att utvisa någon vi i sju år tillåtit leva, bo, utbilda sig och rösta i våra val är banne mig skamligt. Efter sju år är det ointressant vad någon har för skäl, då har vi ”försuttit vår chans”, så att säga. Att Tarekegn dessutom har starka skäl att få stanna gör det hela än mer pinsamt. Att Migrationsverket inte vågar redovisa sina skäl och källor är dessutom upprörande. Jag skäms.

Vad ska man tro då?

Vi har det jobbigt med Lilleman på dagis just nu. Eller rättare sagt, jag har det jobbigt och jag tror att Lilleman har det jobbigt. Eller så är det bara jag. Det är inte så lätt att veta...

Lilleman bytte avdelning på dagis för ett tag sen. Han fick flytta från en avdelning med underbar personal, tre kvinnor som varje dag mötte oss direkt vid ingången, visade honom hur glada de var att han kom, ställde massor med frågor om vad han gjort etc - till honom, inte till mig. Inte en enda gång under hans tid på dagis har han tvekat att lämna min famn för att gå till någon av dem, tvärtom!

Så skulle det omorganiseras, dagiset skulle blinattis också och all personal skulle rotera. För Lillemans del betydde det att han fick byta avdelning till de något äldre barnen. Och det blev fel från början. Han sklle flytta officiellt den 10 januari, men redan veckan innan berättade fröknarna glatt att "Titta, vi har gjort en ny plats åt dig här borta!"... Varken Lilleman eller jag fattade nånting och för honom blev det mycket förvirrande. Varför skulle han flytta? Varför hade ingen berättat för honom? Jag kan föreställa mig all tankar som snurrade i det lilla huvudet...

Att ingen ur personalen sen på de närmaste veckorna så mycket som gjorde en ansats att komma och möta oss vid ankomsten ens en enda gång gjorde inte saken bättre. Både jag och hustrun tjurade till och ifrågasatte deras bemötande. Det lede bara till att de nnu kommer ut till oss när vi håller på att klä av Lilleman och, i mitt tycke, ställer några stela frågor, liksom pliktskyldigast. Jag saknar totalt de andra fröknarnas kärlek till barn, kärlek till MITT barn!

Och när en tvååring som första fråga klockan halv sju på morgonen undrar om han ska gå på dagis och börjar gråta när vi svarar ja - är det inte något fel då? Eller när han, utan att någon av oss ens andats något i den riktningen, säger att "Jag vill sluta på dagis" - är det inte något allvarligt fel då?

Eller är det bara jag som övertolkar? Jag som redan på parkeringen till dagis laddar och bygger upp en negativ förväntan på det bemötande som väntar? Jag som letar signaler hos min son så till den milda grad att jag kanske rent av projicerar en negativ föväntan på honom? Eller är de helt enkelt inte lika bra på att se barnen på den nya avdelningen och vi har gjort rätt som ställt oss i kö för ett annat dagis? Ingen aning. Förhoppningsvis är vi klokare när vi om några månader måste ta ställning till om vi vill ha den nya platsen...

Nu vänder det!

Sedan 2003 har jag och två vänner i Sundsvall tippat trav tillsammans. Bortsett från att vi fram till i dag spelat för 27 296,50 kronor mer än vi vunnit så har vi också en inbördes tävling. Förra året kom jag trea i den interna tävlingen (ja, en del skulle kalla det för sist) och kommer därför att föräras med den fula pokalen med texten "Årets sämsta travtippare". Det vore väl ok, om det inte vore för att jag under hela förra året ägt just en spelbutik och tittar/pratar trav hela dagarna...
Men nu vänder det! Som ett bevis på det bjuder jag på mitt andelssystem till V75 på Halmstad i dag. Systemet är på 1440 rader och en andel kostar 76 kronor...

I. 3, 6, 7, 8, 9, 12
II. 14 Frillan Filiokus
III. 4 Neo Holmsminde
IV. 1, 2, 4, 6, 7, 8, 9, 10
V. 2, 6, 12
VI. 1, 2, 3, 6, 8
VII. 2, 10

Faktum är att siffrorna i butiken är rätt bra nu också: Samtliga delverksamheter i butiken går framåt jämfört med i fjol och det är kul, så klart! Som grädde på moset hittade min förra arbetsgivare dessutom sju bortglömda semesterdagar som jag nu får ersättning för! Pengarna bara ramlar in. Kanske även på travet nu? :o)

Nystart

Nytt år, nya föresatser! Har jul ite pippi på att sätta upp mål, både för mig själv och för de verksamheter jag håller på med. Målen för butiken är klara och en hel del personliga mål finns också, både i tanken och på pränt. Bland annat ska jag helt klart få lite fart på konsultandet och andra kommunikationsuppdrag det här året, så det så!

När det gäller rak och tydlig kommunikation har jag en förebild i Lilleman. I söndags pekade han på mannen som hade bordet brevid oss och utbrast glatt att "Vilken stoooor mage du har!" Dessbättre tog bordsgrannen det helt rätt, asgarvade och höll med. Därefter fick han in sin "mat" - en stor tallrik pommes, en halvliter beasås och en öl (som uppföljning till vinaren han just klämt). Risken är därmed uppenbar att Lilleman och en del andra sanningssägare får anledning att upprepa sin reflektion...