Att nudda eller inte nudda…

Till Sven-Erik Lindestam, BUN:

Jag är pappa till en pojke som i sommar fyller två år. Han tycker för det mesta att livet på förskolan, eller dagis som vi dristar oss att kalla det utan att anse oss nedvärdera personalens kompetens, är ok. Ibland tycker han att livet hemma är bättre och vill absolut inte åka till dagis. Då är det bra att kunna påminna honom om en av de saker han gillar mest med att åka till dagis – det är då man får ”nudda”.

För er som inte har barn på dagis kan jag berätta att istället för stämpelklocka finns på dagis ett system där man elektroniskt registrerar sin ankomst och avfärd genom att föra en personlig sändare mot en på väggen fäst mottagare. För att barnen ska känna igen sin nuddis har de en namnbricka. De flesta föräldrar har också valt att fästa en personlig pryl på nuddisen, eftersom våra barn har lättare att känna igen exempelvis en glasstrut eller nalle än sitt namn.

När vi kliver ur bilen vid dagis varje morgon pratar han om att få gå in o ”pipa”, som han säger. Väl inne klär han inte av sig utan går direkt till stämpelklockan. Jag lyfter upp honom och under stor koncentration söker han sin nuddis. Han känner igen några av de andra barnens nuddisar och kommenterar imponerat en del snygga påhäng innan han hittar sin. Under lika stor koncentration fattar han nuddisen i rätt vinkel och för den fram mot avläsaren. När det piper till skin er hela hans ansikte upp och han berömmer sig själv. Jag är snabb att haka på och bekräftar hans beröm. Men det är inte över än.

Nu ska ju nuddisen tillbaka på kroken och att måtta in kroken i det lilla hålet är svårare än att haka av den. Men han lyckas alltid och både han och jag får chansen att berömma honom igen. Hans stolthet går inte att ta miste på!

Men så en dag kom vi till dagis och möttes av en förbudsskylt. Nu var det förbjudet för barnen själva att nudda! Det hade Barn- och Utbildningsnämnden, BUN, bestämt! Jag avfärdade tramset med ett skratt och konstaterade att ingen tar ifrån mig och sonen den minuten på dagen som han så sett fram emot och som han blir så glad och stolt av. I morse blev hustrun tillrättavisad av en medarbetare som kände sig pressad av BUNs beslut och berättade att det varit så många ”felnuddar” som måste korrigeras att man fattat det här beslutet och att vi som vuxna måste ställa upp på det obekväma beslutet.

Ingen skugga över henne eller hennes kollegor, men vet du Sven-Erik Lindestam. Jag kommer att fortsätta skänka min son den glädjen varje morgon att få nudda. För att inte skapa uppror på dagiset kommer jag bara att låta honom nudda när de större barnen inte ser, vilket aldrig skett hittills ändå. Blir det sedan felnuddningar som kostar er tid och pengar på grund av min civila olydnad kan du väl offentliggöra beloppet så lovar jag att betala!

Vad kan vara större?

Lilleman har varit hemma från dagis några dagar. Vattkoppor trodde fröknarna och först vi också. För det fanns ju lite blåsor och knottror, som kunde bli blåsor på benen. Men det tog sig liksom inte och nu är allt borta, så i morgon blir det dagis igen. Eftersom jag jobbat i butiken mycket de här dagarna har han tillbringat mycket tid med hustrun och de har verkligen haft det mysigt med mycket kvalitetstid tillsammans.

I kväll när hon skulle åka ner för att bland annat göra beställningar av varor på butiken stod vi i fönstret och tittade när hon åkte. Då säger han plötsligt, gravallvarligt och med blicken följandes bilen, som rullar ut från uppfarten: "Jag tytt dig..." Jag frågar vad han sa och han upprepar "Jag tytt dig..." Samtidigt som jag tar sats för att fråga en gång till vad han menar inser jag vad han plötsligt, för första gången i sitt liv uttryckt i ord till sin mamma. Jag frågar för att få bekräftat. "Säger du att du tycker om mamma?" Och svaret blir, medan blicken följer bilen som rullar bort på gatan, "Jaaaa... Jag tytt dig."

För mig stannar världen. Vad kan vara större än just detta, här och nu?