Så fick man skämmas igen...

Ingenting är omöjligt säger en del och det är självklart helt fel. Det finns såklart massor med saker som är omöjliga. Men helt klart är det väldigt mycket mer som är möjligt än vad vi tillåter oss att tro. Och jag som brukar tycka om att lite präktigt påpeka det och försöka peppa mig själv och andra borde naturligtvis tänka på det lite oftare än jag gör. Som i går på badhuset, till exempel.

Lilleman och jag lekte lite med olika frigolitattiraljer i vattnet när han plötligt tog upp den lilla simplattan, ni vet sån där man håller framför sig när man ska träna bansparkar, och glatt sa: ""Jag vill sätta upp den på väggen!"

Eftersom jag ändå är besjälad av tanken att försöka hjälpa Lilleman uppnå alla sina mål här i livet kollade jag blixtsnabb efter krokar eller hyllor, någon lina eller annat han skulle kunna fästa simdynan i. När det inte fanns någon förklarade jag med huvudet på sned att "älskling, det går inte att sätta upp simdynan på väggen."

Döm om min förvåning när han tar den lilla frigolitbiten och helt enkelt smackar fast den mitt på väggen! Stolt backar han två steg, vänder sig om och tjuter triumferande att "Det gick pappa! Jag kunde!" Vattnet på frigoliten gjorde att biten sög fast i den fuktiga kakelväggen och där satt simdynan!

Jag fick skämmas över min begränsande attityd och Lilleman hade ännu en gång lärt mig något om livet. Det finns sånt som är omöjligt, men det är betydligt mer som är möjligt än vi tror om vi bara kan, vill och orkar prova trots att det finns dom som står bredvid och ruskar på huvudet. Tack Lilleman!

BADDÖFING!

När börjar vi bli påverkade av reklam på exempelvis tv? Och när börjar vi ta efter beteende från våra "idoler"? Jag vet faktiskt inte, men det är alla fall före två år och två månaders ålder!

Häromveckan gick Lilleman omkring hemma och halvsjöng "baddöfing, baddöfiiiing", utan att vi förstod vad han menade. När vi frågade vad baddöfing var tittade han frågande på oss och sa självklart "Baddöfing", helt enkelt. Småsjungandet fortsatte på skötbordet en annan kväll och vi förstod fortfarande ingenting.

Så en eftermiddag skrek han plötsligt ivrigt från vardagsrummet: "Mamma, baddöfing på tv nuuuuu!" Gissa om hustrun släppte det hon hade för händerna och rusade dit. På tv:n var det reklam för försäkringsbolaget If där de som slutkläm sjunger "Don't you worry - baddöfing!!! Lyssna själv får du höra!


Inte fullt lika gulligt var det när vi avslutade en lunch på en restaurang i stan i onsdags med en Piggelin. När glassen var slut höll han i mitt tycke på o lekte med pinnen runt munnen. När jag frågade vad han gjorde svarade han - tyckte jag - "jag rakar, pappa". Men det var ju gulligt, han har sett mig raka mig och apade efter. Men nähäpp! När jag bekräftade med "jaha, du rakar dig", svarade han upprört: "nej, jag RÖKAR!" Hallå! Tvår år och två månader gammal!!!

Inte blev det bättre av att han dessutom puffade som ett ånglok varje gång han tog ur pinnen ur munnen heller! *suck*

Han har alltså sett sin största syster, 18-åringen, röka några enstaka gånger + kanske någon av kunderna utanför butiken. That's it! Och redan tycker han det är häftigt att apa efter! Det gäller helt klart att börja tänka sig för vad vi dels exponerar honom för, dels hur vi ska kunna bidra med positiva motbilder...

Sverige har blivit kallare...

I går morse fick jag för första gången skrapa rutan på bilen, vilket påminner om att vintern obönhörligen är på väg. Huvva. Jag är ingen big fan av vintern, men det är i och för sig mycket bättre med kyla och snö än det vi har framför oss de närmaste två månaderna.

Sen blir det ju spännande att se vad vi har framför oss de närmaste fyra åren. Söderhamn är alltså Sverigedemokraternas starkaste fäste norr om Blekinge. De fick över 11 % i kommunvalet här och en bit över 13 % till och med i vissa kommundelar. Den stora frågan nu är ju om det är en vind av samma intolerans och trista människosyn som vi sett i andra delar av Europa, eller om det "bara" är en missnöjesaktion typ den vi såg när Ny Demokrati kom in. Det blev ju inte så mycket drag under galoscherna under den mandatperioden och kort därefter dog ND och sympatisörerna återgick till de etablerade partierna.

Känslan här är väl den att även om det finns många inte fullt så strategiskt och verbalt utveklade människor i SD så finns det också en kärna som är betydligt kompetentare och slugare på det retoriska området än Ian och Bert. Det ska bli intressant att följa hur SD kommer att hantera de här fyra åren, om de andra partierna kommer att alliera sig förbi SD och ignorera deras krav eller om de, som med MP tidigare i historien, kommer att bli tydligare och aktivare på deras tre kärnområden för att på så sätt "avväpna" dem till nästa valrörelse.

Olustigt är det i alla fall. Inte bara att vi går mot en vinter årstidsmässigt, utan att även uppenbarligen människor i min närhet är beredda att göra invandrare till syndabockar för problemen i vår kommun och vårt land. Bara att fälla upp kragen, rusta sig för att möta vintern och hoppas att det kommer en vår och sommar igen...

Semester!

"När får du nån semester då?" har en och annan undrat i butiken. Men när jag svarat verkar de inte tro på svaret. Jag brukar säga att jag har haft tre - dagar! Jag hade en måndag, tisdag och onsdag häromveckan. Tre härligt soliga dagar, då vi bland annat låg en dag på Stenö, Lilleman och jag. "Varför då? Du som företagare gör väl som du vill?" undrade en kund. Mmmm, eller hur. Säg det tll ATG, hyrevärden, leverantörerna och banken... :)

Men i morogn blir d två dagar igen. Eller ja, jag ska skjutsa familjen till Dalarö för att sen åka till oringens invigning i Örebro. Har blivit ombedd att ansvara för en bra invigning i Söderhamn nästa år och vill se hur de gör i Örebro i år. sen kommer jag tillbaka i morgon natt till Dalarö för att sova och åka hem med familjen dagen efter. Unde tiden kostar extra personalen hemma drygt 2 000 kronor...

Se där, ytterligare två härliga semesterdagar i en egenföretagares liv!

Nu börjar vi röka!

I dag bestämde jag och hustrun oss för att börja röka! Eftersom ingen av oss har rökt förut tänkte vi gå ut lite löst och starta med bara två paket var i vecka...

Skälet är att vi känner flera rökare med taskig ekonomi som ändå har råd att lägga 1000 - 1500 kronor/månad på sin rökning. Vi bor visserligen exakt där vi vill och vi äter gott och kan unna oss något väldigt lite lyxigt som en tur till Freluga då och då, men annars är det knapert. Sviterna av taskig rådgivning under konsultåren (100 000-tals kronor i restskatt/år...) har gjort att semesterresa eller liknande ligger flera år i framtiden. Fram tills nu!

Istället för att köpa riktiga cigaretter ska vi sätta tobakspengarna, ca 400 kr/person och månad, på ett semesterkonto så får vi se om det inte räcker till en resa näsgta sommar i alla fall!

En liten man...

En liten man. Vad tänker han på? Hur ser hans framtid ut? Kommer jag att kunna ge honom all den kärlek och allt det stöd han behöver? Vilka motgångar kommer han att möta? Vilka glädjeämnen? Vilka misstag kommer han att göra och vad kommer han att lära sig av dem? Kommer han att kunna behålla sin spontanitet, sin härliga självkänsla och sin tillit till andra? Var kommer livet att föra honom?

För att citera honom själv - "Inte en aning!" Det enda jag vet är att jag just nu inte har någo viktigare uppgift i livet än att göra allt i min makt för att stötta honom på hans vandring. Jag älskar dig, lille man!

Tack Helene för bilden!

Perssons Pack

Apropå att jobba på sitt förhållande så var jag och hustrun - bara jag och hustrun! - till Freluga trädgårdsscen utanför Bollnäs i går och lyssnade på Perssons pack. Det var en av de mysigaste, skönaste stunder jag haft på länge! Scenen är skithäftig, inbyggd i långsidan på en gammal loge, typ, och det var så skönt att få unna sig lyxen av att umgås bara vi två. Jag låter kanske som en gammal veckotidning från 80-talet nu, men det är så lätt att glömma bort sig själv och varandra i en tillvaro fylld av barn och saftiga kvarskatter. En stund i gröngräset med picnickorg och livemusik är en lisa för själen! Och förhållandet!

Freluga kör artister hela sommaren. Åk dit, det är ett underbart litet ställe! http://www.frelugatradgardsscen.se/

Separation

Fick veta i dag att en nära anhörig och hennes kille ska separera efter en sådär 12 år tillsammans. Så trist. De har passat så bra ihop och haft så mycket roligt tillsammans. Och nu har de en underbar liten kille tillsammans också. Han vet inget än och jag lider verkligen med dem. Även om man vid det laget har kommit över värsta chocken och har barnets bästa i åtanke så blir det i alla fall hysteriskt jobbigt även för barnet. Usch.

Och det är så sorgligt när så mycket drömmar och förhoppningar, så mycket kärlek och glädje försvinner. Varför tillåter vi oss att låta det ske? Eller går det inte att förhindra?

Kram till er alla inblandade i alla fall!

Segt...

Ensam i butiken. Regn ute och jag tycker lite synd om hustrun som ska ut på båttur med jobbet i kväll. Ingen möjlighet att gå ut på däck och lite kallt o ruggigt inne när de ska äta. Burr!

Hoppas, bland annat för Moas skull, att det blir en fin sommar. Vi behöver vår skärgårdsbåt! Sen gör det ju ingenting att vår glassförsäljning ökar med ca 1 000 kronor en solig dag heller...

Hoppas på sol också för Sommartrivsels skull. Annelie Rydé, Richard Herrey, Jan Johanssen och Magnus Carlsson kommer till Söderhamn och jag hoppas Söderhamnarna ställer upp, trots att det kostar hela 40 kronor per kväll...

Sommartrivsel finns förresten på www.sommartrivsel.se och på Facebook!

Potträning

Bajs! skrek Lilleman plötsligt i vardagsrummet. Vi har ju lite smått startat potträningen här hemma, dock utan resulta hittills. Eftersom han från början varit väldigt skeptisk till den kalla plastskålen på golvet har jag försökt vänja honom vid den genom att låta honom sitta på den medan vi läser böcker. Det har fungerat så bra att han nu gärna sätter sig där och läser själv, men något "resultat" har det inte blivit än. Så gissa om jag flög up ur soffan (ja, jag råkade lägga mig ner en kort kort stund för ovanlighetens skull...) när han larmade!

Han småsprang ivrigt efter mig genom hallen och väntade ivrigt på att jag skulle få av honom blöjan och pyamasbyxorna. Sen satte han sig där med boken och... ingenting! Jag till och med sympatisatte mig på toatolen bredvid för att få honom att koppla av och invänta resultatet, men ingenting den här gången heller. Han var ju i och för sig lika glad för det när han, fortfarande utan blöja stegade ut i hallen och stängde dörren in till mig på toaletten. Han hann bara stänga så hörde jag honom halvhögt och förvånat utbrista "oj oj oj!". Jag öppnar dörren, varvid han pekar nedåt.

Efter språngmarsch genom hallen och fem minuter på pottan utan resutat har han rest sig för att sen gå ut i hallen och kissa på hallmattan...

Att nudda eller inte nudda…

Till Sven-Erik Lindestam, BUN:

Jag är pappa till en pojke som i sommar fyller två år. Han tycker för det mesta att livet på förskolan, eller dagis som vi dristar oss att kalla det utan att anse oss nedvärdera personalens kompetens, är ok. Ibland tycker han att livet hemma är bättre och vill absolut inte åka till dagis. Då är det bra att kunna påminna honom om en av de saker han gillar mest med att åka till dagis – det är då man får ”nudda”.

För er som inte har barn på dagis kan jag berätta att istället för stämpelklocka finns på dagis ett system där man elektroniskt registrerar sin ankomst och avfärd genom att föra en personlig sändare mot en på väggen fäst mottagare. För att barnen ska känna igen sin nuddis har de en namnbricka. De flesta föräldrar har också valt att fästa en personlig pryl på nuddisen, eftersom våra barn har lättare att känna igen exempelvis en glasstrut eller nalle än sitt namn.

När vi kliver ur bilen vid dagis varje morgon pratar han om att få gå in o ”pipa”, som han säger. Väl inne klär han inte av sig utan går direkt till stämpelklockan. Jag lyfter upp honom och under stor koncentration söker han sin nuddis. Han känner igen några av de andra barnens nuddisar och kommenterar imponerat en del snygga påhäng innan han hittar sin. Under lika stor koncentration fattar han nuddisen i rätt vinkel och för den fram mot avläsaren. När det piper till skin er hela hans ansikte upp och han berömmer sig själv. Jag är snabb att haka på och bekräftar hans beröm. Men det är inte över än.

Nu ska ju nuddisen tillbaka på kroken och att måtta in kroken i det lilla hålet är svårare än att haka av den. Men han lyckas alltid och både han och jag får chansen att berömma honom igen. Hans stolthet går inte att ta miste på!

Men så en dag kom vi till dagis och möttes av en förbudsskylt. Nu var det förbjudet för barnen själva att nudda! Det hade Barn- och Utbildningsnämnden, BUN, bestämt! Jag avfärdade tramset med ett skratt och konstaterade att ingen tar ifrån mig och sonen den minuten på dagen som han så sett fram emot och som han blir så glad och stolt av. I morse blev hustrun tillrättavisad av en medarbetare som kände sig pressad av BUNs beslut och berättade att det varit så många ”felnuddar” som måste korrigeras att man fattat det här beslutet och att vi som vuxna måste ställa upp på det obekväma beslutet.

Ingen skugga över henne eller hennes kollegor, men vet du Sven-Erik Lindestam. Jag kommer att fortsätta skänka min son den glädjen varje morgon att få nudda. För att inte skapa uppror på dagiset kommer jag bara att låta honom nudda när de större barnen inte ser, vilket aldrig skett hittills ändå. Blir det sedan felnuddningar som kostar er tid och pengar på grund av min civila olydnad kan du väl offentliggöra beloppet så lovar jag att betala!

Vad kan vara större?

Lilleman har varit hemma från dagis några dagar. Vattkoppor trodde fröknarna och först vi också. För det fanns ju lite blåsor och knottror, som kunde bli blåsor på benen. Men det tog sig liksom inte och nu är allt borta, så i morgon blir det dagis igen. Eftersom jag jobbat i butiken mycket de här dagarna har han tillbringat mycket tid med hustrun och de har verkligen haft det mysigt med mycket kvalitetstid tillsammans.

I kväll när hon skulle åka ner för att bland annat göra beställningar av varor på butiken stod vi i fönstret och tittade när hon åkte. Då säger han plötsligt, gravallvarligt och med blicken följandes bilen, som rullar ut från uppfarten: "Jag tytt dig..." Jag frågar vad han sa och han upprepar "Jag tytt dig..." Samtidigt som jag tar sats för att fråga en gång till vad han menar inser jag vad han plötsligt, för första gången i sitt liv uttryckt i ord till sin mamma. Jag frågar för att få bekräftat. "Säger du att du tycker om mamma?" Och svaret blir, medan blicken följer bilen som rullar bort på gatan, "Jaaaa... Jag tytt dig."

För mig stannar världen. Vad kan vara större än just detta, här och nu?

Skön pappaartikel!

Satt och läste på inför onsdagens (i dag sedan 24 minuter) trav och behövde en liten paus. Snabbkollade några pappabloggar och hittade en länk till den här artikeln. Carlos Rojas pratar om att vi måste fatta att det inte bara handlar om att "dela på ansvaret", det handlar om att också dela på, eller till och med ta över "projektledarrollen". Är man inte hemma med sitt barn en längre tid får man aldrig självförtroendet att lita på sin egen förmåga att planera, att bestämma om, vad och när barnet ska äta, vilka kläder som är rätt, som behöver inhandlas etc. Eller som Carlos säger: "Man måste vara hemma för att förstå varför man måste vara hemma. Känna hur det känns när man har bra självförtroende."

Läs artikeln, den är bra! :o)

Som en insekt mot UV-lampan...

Trött, ledsen, besviken och ganska tilltufsad har jag outtalat lovat mig själv att inte lyfta ett finger för att göra något annat än att ta hand om mig själv och familjen ett bra tag. Att bara få försvinna ur folks fokus som offentlig person, att få vara anonym och en som ingen bryr sig om. Ingen de ens känner igen och därför inte heller kan prata varken ditt eller datt om. Jo, eller hur.

Till att börja med är det nog en förmodligen rätt naiv önskan i lilla Söderhamn. Här "vet" alla allt om alla och tycker om att prata om det. Det får man liksom köpa när man bosätter sig i en mindre stad som denna. Sen ligger det väl helt enkelt inte för mig... Häromdagen kunde tidningen berätta att jag tackat ja till nästa uppdrag, ett uppdrag som innebär att inte bara synas utan att synas och ansvara för viktiga utvecklingsfrågor och då till och med på en av de både bildligt och bokstavligt talat största scenerna i kommunen... Ja, ja.

Jag brinner ju trots allt nånstans därinne för utveckling och förändring. Jag tror väldigt mycket på den här stan och på de många goda krafter som vill samma sak som jag, utveckling och förändring. Är det värt den förnyade uppmärksamheten, de granskande ögonen och de garanterat kritiska rösterna från de många jag/vi aldrig kommer att kunna få nöjda? Eller kan det jag nu gör liknas vid insektens fascination för det ultravioletta ljuset och lätta brummet från den där konstiga >"lampan" i taket? Fråga mig om ett halvår så får vi se om jag "lever" eller om jag bränt mig en sista gång på insektsgrillen...

När du var liten...

Rensade bilen på skräp häromdagen och hittade en gammal rosa, taggig "bit-boll", eller vad man nu ska kalla det. Hittade också ett par små tygdockor, en plasthund och ett par andra av Lillemans avlagda småleksaker. När jag tog in det blev Lilleman särskilt fascinerad av bit-bollen och lekte och tuggade frenetiskt på den. Det syntes att han var riktigt förundrad över vad det var för konstig sak han hittat.

Jag höll då pedagogiskt upp den för honom och började förklara att "när du var liten hade du den här och tuggade på...". Sen blev jag full i skratt. Låg jag verkligen i soffan och pratade med en ett år och nio månader gammal man om hur det var "när han var liten"?!? Bara att konstatera att tiden går och att det alltid finns olika perspektiv att betrakta livet ur...

Lurad av en ettåring?

Meningarna går isär på butiken just nu. Jag berättade om vad jag tyckte var en gullig episod från dagen i dag och stammisarna bara garvade och menade att Lilleman blåst mig i dag och kommer att fortsätta utnyttja dagens övertag resten av livet...

Bakgrund:
Vi var på Dollarstore och skulle handla tuggummi. De är nämligen billigare på dem än någon annan leverantör vi hittat. När vi strosar mellan kundhyllorna får Lilleman plötsligt syn på en hylla med mjukisdjur - små kaniner för 20 spänn styck. Utan att blinka går han rakt fram, drar åt sig en kanin och fortsätter promenera framåt som om ingenting hänt. Allt gick på typ tre sekunder och han stannade inte ens för att titta på kaninen. För honom var det på något vis helt självklart att kaninen skulle med hem.

Jag blev paff och ropade efter honom att "Men William, vad gjorde du?". Han stannade upp och titta totalt oförstående på mig. "Vi ska väl inte ha någon kanin, heller? Lägg tillbaka den där nu", fortsatte jag lite lätt förebrående, men fortfarande med mest förvåning i rösten. Det är då det händer. Han tittar på kaninen, tillbaka på mig och så kaninen igen. I flera sekunder bara tittar han på kaninen innan han säger "Hejdå" och pussar kaninen på nosen. Sen går han tillbaka med den till hyllan!

Alltså, vilket hjärta på en normalt funtad människa kan låta bli att gripas av hans uppenbart besvikna farväl av sin nyvunna livskamrat?!? Jag frågar försiktigt om han ville ha en sån där kanin, varvid han förvånat tittade upp på mig, såg mig djupt i ögonen och sa med klar stämma "Jaaa...". Ja, men det är väl klart att vi köpte kaninen!

Nu menar stammisarna att han insett att jag går att manipulera, medan jag hävdar att det fanns inget manipulativt i hans beteende på Dollarstore och att han därför inte heller gjorde kopplingen att han kan spela på de där känslorna i framtiden. Jag vet, godtrogen is my middle name, men det bara finns inget ont i den lilla mannen!

I bilen på väg hem i kväll frågade jag förresten om han bestämt än vad kaninen heter. Han tittade på den en sekund och svarade sen med sitt bredaste leende - Leif!

Mammahat?

Så blossar den upp igen då, debatten om mammor och barn som enligt en del tar alldeles för stor plats på trottoarer och caféer. Tidigare var det Alex Schulmans exfru Katrin Zytomierska som tyckte att mammor med barn skulle förbjudas på caféer och nu är det Alex Schulmans nya kvinna, Amanda Widell, som istället förfasas över "mammahatet". Antingen lever jag i en egen liten bubbla, eller också är det här ett riktigt storstadsproblem, eller kanske till och med ett problem i enbart Aelx Schulmans närmaste krets... Fast av de 265 kommentarer på Amands blogg so far verkar ju några känna igen sig i alla fall.

I Söderhamn känner jag ingen som inte blir glad av att se två barnvagnar i bredd på trottoaren, eller kanske till och med fyra-fem vagnar bredvid varandra uppe på Furans fik. Jag har aldrig hört någon förfäras över mammor som ammar, eller barn som kladdar med maten, springer runt bland borden eller på annat sätt stör ordningen.

Mammor/pappor med barn på stan är väl snarare en underbar syn. De skickar med sin blotta närvaro ett budskap till omgivnignen att det finns en framtid, en utveckling att se fram emot. Eller finns det någon även i vår lilla ankdamm som "äcklas" av "lattemammor", som det påstås i debatten?

Dagdrömmare i svartvitt...

Sedan en tid tillbaka plågas jag av att inte komma på namnet på sn skön tv-serie. Huvudrollsinnehavaren, som jag ser framför mig men inte kommer på namnet på, tänker och dagdrömmer i form av svartvita filmsekvenser. Finns det någon dörute som kan hjälpa mig att minnas vad den heter???

Trött - innan cyklingen!

"Vill du bryta ner en människa, se till att ge honom meningslösa arbetsuppgifter" (Okänd)

När jag nu kliver upp på motionscykeln är det det citatet och den här bilden som finns i mitt huvud. Har nämligen suttit och gjort rätt monotona, trista saker som inte direkt stimulerar kreativitet och bygger självkänsla...




Ja ja, tack gode Gud för min underbara familj i alla fall. Någonstans måste ju kraften komma från. De är alla underbara på sitt sätt, men den minsta står på något sätt i en klass för sig själv. Morgonens rufsiga hår, jättekramem och ett kort "tomm mä!" innan han tar min hand o går mot sitt rum är obetalbart!

"Wille bra!"

En månad sen senaste inlägget. Pinsamt. Jag fastnade i nån slags konflikt mellan att å ena sidan blogga"vanligt", dvs reflektera över vardagen och berätta om sånt som händer här och nu i mitt, lillemans och familjens liv och att å andra sidan vara oerhört personlig och uttömmande och bara gå in i mig själv med analyser. Som om någon skulle bry sig.

Men så mindes jag att det var ju egentligen inte för andra, eventuella läsare jag skulle skriva utan för min egen skull. Så nu har jag bestämt mig för att allt är tillåtet, både att vara ytlig och fullkomligt analysfri och att vara oerhört tråkigt inåtskådande. Så så får det bli.

I dag skulle jag därför kunna reflektera över min och min systers olika förhållningssätt till våra barn eller vår mor. Hur en uppväxt i ett hem helt utan fysisk kontakt eller visad (om ens upplevd!) kärlek formar en människa och påverkar honom fortfarande 40 år senare. Eller bara berätta om hur mysigt det var att äntligen få tillbringa en heldag med Lilleman igen, plaska runt på badhuset, skratta tillsammans till fåret Shaun på tv eller "bygga" koja i soffan (vi drog mest filten över huvudet, men han var jättenöjd med vår "oja").

Ett av hans favorituttryck just nu är det självberömmande "Wille bra!" Och jag blir så underbart glad varje gång jag hör det. Och så samtidigt lite ledsen. För snart nog kommer omvärlden att lära honom att så där glad och självberömmande får man inte vara. Det är nämligen fult att vara för stolt över sin egen förmåga. Men jag ber en stilla bön att han ska modet och orken att även som vuxen helt enkelt skita i det, att kunna se sig själv i spegeln och gång på gång kunna säga, åtminstone till sig själv, "Wille bra!"

Nära döden-upplevelse

Visserligen var det både upprörande och trist att läsa tt kommunen slarvat bort möjligheten att driva Pirat-ö för barnen i sommar. Idén är en av de tydligaste från alla så kallade visionsdialoger då söderhamnarna själva skulle få komma med idéer om hur vi ska få fart på kommunen. Själv har jag jobbat hårt, hårdast många gånger med segheten hos individer i kommunens organisation, för att förverkliga den. För två år sen startade kommunen verksamheten och 200 barn, många från grannkomunerna, reste med sina föräldrar och vänner till Söderhamn för att vara med. Förra året blåste man arrangören på utlovade marknadsföringspengar och 125 barn kom. I år ville mannen som ansvarar för verksamheten ha betalt - fräcka karln! Då svarar kommunen med att det har man minsann inte råd med och så lägger man ner en an de få nya vettiga turistaktiviteterna. Upprörande, men inte någon nära döden-upplevelse.

Nä, den kom när jag fick den briljanta idén att klättra upp o skotta garagetaket i dag. Alltså, det var väl egentligen en bra idé i sig, men när jag sen av misstag klev för långt åt sidan och kom ut på, elle ska vi säga delvis igenom, plasttaket mellan garaget och huset ångrade jag mig djupt...

Det bara kraschade till och så satt jag med ena benet genom taket och det andra kvar ovanpå! Kroppen låg lutad ut över resten av plasttaket, så jag visste ju inte heller om jag skulle våga trycka till för att resa mig... Med sakta lirkande och vridande lyckades jag ju på något sätt hasa mig upp på garagetaket i alla fall, förbannandes min ständiga klumpighet. Men men, som salig far skulle ha sagt: Det finns dom som lever på att sälja korrugerad plast!

Världens bästa uppfinning!

Någon har sakt att hjulet torde vara den bästa uppfinning mänskligheten åstadkommit. Jag, eller rättare sagt Lilleman, säger - nonsens! Utan konkurrens är pallen det mest fantastiska i vård värld!

Vi har länge haft en liten plast-pall i barummet, du vet en sån där som ska göra så att barnen når upp till tvättstället. Lilleman har ofta klivit upp på den bara för att konstatera att han pallen till trots fortfarande inte når upp till vattnet.

För någon vecka sedan när han försökte nå lysknappen i sitt rum förändrades dock allt. Jag föreslog att han skulle hämta pallen, han tystnade, betraktade mig några sekunder och hämtade mycket skeptisk sin lilla pall. Med pallen i famnen stannade han framför mig med uppfodrande blick, tyst sägande "Jaha - och nu då?". Jag visade hur han skulle ställa pallen på golvet under lysknappen och klättra upp. Snacka om att omedelbart inse uppfinningens möjligheter! Direkt efter lyckad lamptändning flyttade han pallen till nästa rum och de efterföljande dagarna tändes och släcktes fler taklampor än någon gång tidigare i vårt hem.

Det stora genombrottet kom några dagar senare när hustrun kom hem med en betydligt större träpall från IKEA. Vi har en del höga skåp och även om hon med sina 181 cm över havet har betydligt mindre behov av pall än undertecknad tyckte hon att den kunde vara praktisk i vårt hem. Och det tyckte Lilleman också!

Så fort Lilleman fick syn på pallen ekade ett högt "TUT TUT!" genom köket och sen styrde han pallen över köksgolvet fram och tillbaka. EN helt ny värld hade öppnat sig för honom! Plötsligt kunde han själv provsmaka alla tio äpplen och 15 mandariner på fruktfatet innan han bestämde vilken han ville ha. Plötsligt kunde han öppna skafferiet och komma åt kakor och godis som förvarades på hyllor 1,20 över golvet och framförallt - nu kunde han komma upp i diskhon och dra på vattnet, hälla, plaska och skvätta så att den tidigare vattenskadan ter sig blygsam i en jämförelse! Jag ljuger inte om jag säger att han kan stå upp till en timme i sträck och bara leka vid diskhon.

Själva tycker vi just nu att knappen som låser alla spisplattor + ugn är en oerhört smart uppfinning...

Människor är allt!

Jag har haft en del "fina" jobb i livet. Jag har haft titlar som programledare, redaktör, informationschef, moderator, kommunikationskonsult m m och jag har suttit på tv-redaktioner, i bankpalats och i rådhus. Men aldrig har jag trivts så bra som nu, i en liten sketen butik i lilla Söderhamn. Missförstå mig inte, jag har trivts på de andra jobben också, åtminstone merparten av tiden, men här finns något de andra jobben saknat.

Det finns de som höjer på ögonbrynen när de hör vad jag gör "nu för tiden", när de hör att jag "jobbar i en kiosk". Till att börja med är jag övertygad om att det är stor skillnad på att vara anställd på ett sånt här ställe och att äga det.

Att jobba i sitt eget företag, med allt ansvar och alla befogenheter, att varje dag möta massor med glada och positiva människor och att få komma hem på kvällen till sin underbara familj - det är verkligen allt!

Här finns ingen som säger åt mig hur saker ska göras, eller när. Här finns ingen som står i vägen och bromsar aktivt eller passivt genom byråkrati, frånvaro, lathet eller inkompetens. Här finns inte heller någon att skylla på när det inte funkar som det ska. Allt hänger på mig och min fru, punkt.

Jag vet inte vad som händer när det här året är slut, när lönen från min arbetsgivare inte kommer längre. Kanske hittar jag ett annat jobb som huvudsyssla, kanske hamnar jag i butiken på heltid. Det enda jag vet är att förutom att de långa dagarna i butiken skulle ta mer tid från mig och Lilleman än vad jag skulle vilja, så skulle jag trivas vilket som.

Egen säng...

Fy sjutton vad tiden går! I går monterade jag lillemans första egna säng. Han är 1,5 år gammal i morgon och har redan svingat benet över kanten på spjälsängen några gånger, så vi spontanköpte en säng vid IKEA-besöket i torsdags.

Killens blick när han kom in i sitt rum i morse var obetalbar. "Titta, titta!" sa han när jag ställde ner honom i sängen. Sen testade han alla varianter att kliva i och ur, inklusive att gå fram till kanten och måtta för ett hopp! Han är fullständigt orädd och hade inte storasyster fångat honom hade han helt enkelt sopat i golvet rejält...

Ja, ja, nu är i alla fall resten av familjen i Gävle på mys- och shoppingresa medan jag väntar in rusningen i butiken. Om några minuter är det kö till dörren igen. Härligt! :o)

Söndag i butiken "årets fattigaste helg" är inte helt oväntat rätt lugn. Men att det skulle vara särskilt fattigt i Sverige märktes då inte i går. Jackpot på V75 och fullt drag i butiken. Totalt omsatte V75 100 miljoner kronor i går...

Ser fram emot en rätt skön vecka. Jämna veckor har jag mer "ledigt" än andra veckor. Tre lediga förmiddagar och en ledig heldag med lilleman känns oerhört lyxigt. På onsdgag blir det nog banne mig badhuset. Längesen vi var där! O på torsdag ska vi förresten ner och titta på Brynäs mot Timrå också. När man jobbar 60-70 timmar/vecka och gör några timmar till med efterarbete hemma + ströjobb åt min gamla arbetsgivare så lär man sig uppskatta de små lediga stunderna och de enkla glädjeämnena blir rätt stora.

Lördagslyx

Har känt mig så låg och trött ett tag att jag fulllkomligt saknat inspiration att skriva. Just då kan något så banalt som ett par timmars ledigt en lördagmorgon upplevas som ofattbar lyx...

Vid årsskiftet slutade en av mina anställda på butiken och vi fick lägga om schemat. För att försöka få lite mer tid med lilleman och hustruns flickor gjorde vi om schemat så att jag numer har varannan fredag kväll och lördag förmiddag ledig. Nu "brände" jag visserligen den lediga fredagen på en resa till Sundsvall och ett loge-möte, men lördagen var fortfarande ledig. Och vilken känsla!

När vi satt där tillsammans vid frukostbordet insåg vi att vi banne mig inte haft en lördagmorgon tillsammans sen lilleman gick på babysim - för nästan ett år sen! Plötsligt känns det ofattbart lyxigt att se fram emot en hel vår med varannan lördag ledig!

Rusten i köket närmar sig slutet. Svärfar har monterat de sista köksluckorna, som fortfarande saknar handtag. Jag ska också fixa lite material till taklist-fixet. Eftersom jag samtidigt sitter med en arbetsuppgift som ska vara klar på onsdag och jag jobbar heldag i butiken på måndag så får det vänta några dagar till.

"Mamma, e du tött?"

Jag är förkyld. Jag är förbannad över att än en gång ha nått finalbord på pokerklubben utan att kunna vinna. Jag har inflammation i en tå och kan knappt gå. Gårdagen var den sämsta V75-lördagen sen vi tog över butiken. Men jag sitter ändå här med ett leende på läpparna. Allt som behövdes i morse var en nyvaken Lilleman som kryper fram i sängen strax efter 06:00, hittar sin mamma i mörkret och frågar "mamma... e du tött?". Underbart! Livet leker igen och efter en timme på golvet i hans rum med Totteböcker och en brandbil som sällskap är jag fit for fight igen. Men det suger att vara förkyld...

Arbetsgivaren fick panik efter tidningssrkiverierna om vårt avtal och har kastat på mig en del arbetsuppgifter som jag också måste ta itu med. Ursäkta, men motviationen att bjuda till känns lite avlägsen just nu. Lovar att försöka hitta den igen. Sen.

Amerikansk skrock...

Gott nytt år till dig som inte gett upp, utan fortfarande tittar in här! Inspirationen och orken tog slut i röran av julstök, vattenskadan i köket, tjafset i tidningen om min uppgörelse och extrajobb på butiken. Men nu är den och därmed jag tillbaka! Och eftersom jag är så färgad av mina amerikanska "föräldrar" (utbytesstudent 1981-82) så tror jag på deras idé om att det du gör på nyårsdagen kommer du tat göra mycket av under året. Min amerikanska familj brukar därför aktvit se till att ägna minst några minuter åt varje aktivitet de vill pyssla mer med under året. Så jag har varit på kiosken, umgåtts med familjen, cyklat en dryg timme på motionscykeln - och så ser jag till att få in ett blogginlägg före midnatt! :o)

Köket nästan klart nu btw. Någon som vill se bilderna på denna anti vintage-skapelse med bara modernt IKEA-stuk och fyra nyanser av brunt och lite svart?