Trött, ledsen, besviken och ganska tilltufsad har jag outtalat lovat mig själv att inte lyfta ett finger för att göra något annat än att ta hand om mig själv och familjen ett bra tag. Att bara få försvinna ur folks fokus som offentlig person, att få vara anonym och en som ingen bryr sig om. Ingen de ens känner igen och därför inte heller kan prata varken ditt eller datt om. Jo, eller hur.
Till att börja med är det nog en förmodligen rätt naiv önskan i lilla Söderhamn. Här "vet" alla allt om alla och tycker om att prata om det. Det får man liksom köpa när man bosätter sig i en mindre stad som denna. Sen ligger det väl helt enkelt inte för mig... Häromdagen kunde tidningen berätta att jag tackat ja till nästa uppdrag, ett uppdrag som innebär att inte bara synas utan att synas och ansvara för viktiga utvecklingsfrågor och då till och med på en av de både bildligt och bokstavligt talat största scenerna i kommunen... Ja, ja.
Jag brinner ju trots allt nånstans därinne för utveckling och förändring. Jag tror väldigt mycket på den här stan och på de många goda krafter som vill samma sak som jag, utveckling och förändring. Är det värt den förnyade uppmärksamheten, de granskande ögonen och de garanterat kritiska rösterna från de många jag/vi aldrig kommer att kunna få nöjda? Eller kan det jag nu gör liknas vid insektens fascination för det ultravioletta ljuset och lätta brummet från den där konstiga >"lampan" i taket? Fråga mig om ett halvår så får vi se om jag "lever" eller om jag bränt mig en sista gång på insektsgrillen...
Några lästips
12 år sedan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar