När du var liten...

Rensade bilen på skräp häromdagen och hittade en gammal rosa, taggig "bit-boll", eller vad man nu ska kalla det. Hittade också ett par små tygdockor, en plasthund och ett par andra av Lillemans avlagda småleksaker. När jag tog in det blev Lilleman särskilt fascinerad av bit-bollen och lekte och tuggade frenetiskt på den. Det syntes att han var riktigt förundrad över vad det var för konstig sak han hittat.

Jag höll då pedagogiskt upp den för honom och började förklara att "när du var liten hade du den här och tuggade på...". Sen blev jag full i skratt. Låg jag verkligen i soffan och pratade med en ett år och nio månader gammal man om hur det var "när han var liten"?!? Bara att konstatera att tiden går och att det alltid finns olika perspektiv att betrakta livet ur...

Lurad av en ettåring?

Meningarna går isär på butiken just nu. Jag berättade om vad jag tyckte var en gullig episod från dagen i dag och stammisarna bara garvade och menade att Lilleman blåst mig i dag och kommer att fortsätta utnyttja dagens övertag resten av livet...

Bakgrund:
Vi var på Dollarstore och skulle handla tuggummi. De är nämligen billigare på dem än någon annan leverantör vi hittat. När vi strosar mellan kundhyllorna får Lilleman plötsligt syn på en hylla med mjukisdjur - små kaniner för 20 spänn styck. Utan att blinka går han rakt fram, drar åt sig en kanin och fortsätter promenera framåt som om ingenting hänt. Allt gick på typ tre sekunder och han stannade inte ens för att titta på kaninen. För honom var det på något vis helt självklart att kaninen skulle med hem.

Jag blev paff och ropade efter honom att "Men William, vad gjorde du?". Han stannade upp och titta totalt oförstående på mig. "Vi ska väl inte ha någon kanin, heller? Lägg tillbaka den där nu", fortsatte jag lite lätt förebrående, men fortfarande med mest förvåning i rösten. Det är då det händer. Han tittar på kaninen, tillbaka på mig och så kaninen igen. I flera sekunder bara tittar han på kaninen innan han säger "Hejdå" och pussar kaninen på nosen. Sen går han tillbaka med den till hyllan!

Alltså, vilket hjärta på en normalt funtad människa kan låta bli att gripas av hans uppenbart besvikna farväl av sin nyvunna livskamrat?!? Jag frågar försiktigt om han ville ha en sån där kanin, varvid han förvånat tittade upp på mig, såg mig djupt i ögonen och sa med klar stämma "Jaaa...". Ja, men det är väl klart att vi köpte kaninen!

Nu menar stammisarna att han insett att jag går att manipulera, medan jag hävdar att det fanns inget manipulativt i hans beteende på Dollarstore och att han därför inte heller gjorde kopplingen att han kan spela på de där känslorna i framtiden. Jag vet, godtrogen is my middle name, men det bara finns inget ont i den lilla mannen!

I bilen på väg hem i kväll frågade jag förresten om han bestämt än vad kaninen heter. Han tittade på den en sekund och svarade sen med sitt bredaste leende - Leif!

Mammahat?

Så blossar den upp igen då, debatten om mammor och barn som enligt en del tar alldeles för stor plats på trottoarer och caféer. Tidigare var det Alex Schulmans exfru Katrin Zytomierska som tyckte att mammor med barn skulle förbjudas på caféer och nu är det Alex Schulmans nya kvinna, Amanda Widell, som istället förfasas över "mammahatet". Antingen lever jag i en egen liten bubbla, eller också är det här ett riktigt storstadsproblem, eller kanske till och med ett problem i enbart Aelx Schulmans närmaste krets... Fast av de 265 kommentarer på Amands blogg so far verkar ju några känna igen sig i alla fall.

I Söderhamn känner jag ingen som inte blir glad av att se två barnvagnar i bredd på trottoaren, eller kanske till och med fyra-fem vagnar bredvid varandra uppe på Furans fik. Jag har aldrig hört någon förfäras över mammor som ammar, eller barn som kladdar med maten, springer runt bland borden eller på annat sätt stör ordningen.

Mammor/pappor med barn på stan är väl snarare en underbar syn. De skickar med sin blotta närvaro ett budskap till omgivnignen att det finns en framtid, en utveckling att se fram emot. Eller finns det någon även i vår lilla ankdamm som "äcklas" av "lattemammor", som det påstås i debatten?

Dagdrömmare i svartvitt...

Sedan en tid tillbaka plågas jag av att inte komma på namnet på sn skön tv-serie. Huvudrollsinnehavaren, som jag ser framför mig men inte kommer på namnet på, tänker och dagdrömmer i form av svartvita filmsekvenser. Finns det någon dörute som kan hjälpa mig att minnas vad den heter???

Trött - innan cyklingen!

"Vill du bryta ner en människa, se till att ge honom meningslösa arbetsuppgifter" (Okänd)

När jag nu kliver upp på motionscykeln är det det citatet och den här bilden som finns i mitt huvud. Har nämligen suttit och gjort rätt monotona, trista saker som inte direkt stimulerar kreativitet och bygger självkänsla...




Ja ja, tack gode Gud för min underbara familj i alla fall. Någonstans måste ju kraften komma från. De är alla underbara på sitt sätt, men den minsta står på något sätt i en klass för sig själv. Morgonens rufsiga hår, jättekramem och ett kort "tomm mä!" innan han tar min hand o går mot sitt rum är obetalbart!

"Wille bra!"

En månad sen senaste inlägget. Pinsamt. Jag fastnade i nån slags konflikt mellan att å ena sidan blogga"vanligt", dvs reflektera över vardagen och berätta om sånt som händer här och nu i mitt, lillemans och familjens liv och att å andra sidan vara oerhört personlig och uttömmande och bara gå in i mig själv med analyser. Som om någon skulle bry sig.

Men så mindes jag att det var ju egentligen inte för andra, eventuella läsare jag skulle skriva utan för min egen skull. Så nu har jag bestämt mig för att allt är tillåtet, både att vara ytlig och fullkomligt analysfri och att vara oerhört tråkigt inåtskådande. Så så får det bli.

I dag skulle jag därför kunna reflektera över min och min systers olika förhållningssätt till våra barn eller vår mor. Hur en uppväxt i ett hem helt utan fysisk kontakt eller visad (om ens upplevd!) kärlek formar en människa och påverkar honom fortfarande 40 år senare. Eller bara berätta om hur mysigt det var att äntligen få tillbringa en heldag med Lilleman igen, plaska runt på badhuset, skratta tillsammans till fåret Shaun på tv eller "bygga" koja i soffan (vi drog mest filten över huvudet, men han var jättenöjd med vår "oja").

Ett av hans favorituttryck just nu är det självberömmande "Wille bra!" Och jag blir så underbart glad varje gång jag hör det. Och så samtidigt lite ledsen. För snart nog kommer omvärlden att lära honom att så där glad och självberömmande får man inte vara. Det är nämligen fult att vara för stolt över sin egen förmåga. Men jag ber en stilla bön att han ska modet och orken att även som vuxen helt enkelt skita i det, att kunna se sig själv i spegeln och gång på gång kunna säga, åtminstone till sig själv, "Wille bra!"

Nära döden-upplevelse

Visserligen var det både upprörande och trist att läsa tt kommunen slarvat bort möjligheten att driva Pirat-ö för barnen i sommar. Idén är en av de tydligaste från alla så kallade visionsdialoger då söderhamnarna själva skulle få komma med idéer om hur vi ska få fart på kommunen. Själv har jag jobbat hårt, hårdast många gånger med segheten hos individer i kommunens organisation, för att förverkliga den. För två år sen startade kommunen verksamheten och 200 barn, många från grannkomunerna, reste med sina föräldrar och vänner till Söderhamn för att vara med. Förra året blåste man arrangören på utlovade marknadsföringspengar och 125 barn kom. I år ville mannen som ansvarar för verksamheten ha betalt - fräcka karln! Då svarar kommunen med att det har man minsann inte råd med och så lägger man ner en an de få nya vettiga turistaktiviteterna. Upprörande, men inte någon nära döden-upplevelse.

Nä, den kom när jag fick den briljanta idén att klättra upp o skotta garagetaket i dag. Alltså, det var väl egentligen en bra idé i sig, men när jag sen av misstag klev för långt åt sidan och kom ut på, elle ska vi säga delvis igenom, plasttaket mellan garaget och huset ångrade jag mig djupt...

Det bara kraschade till och så satt jag med ena benet genom taket och det andra kvar ovanpå! Kroppen låg lutad ut över resten av plasttaket, så jag visste ju inte heller om jag skulle våga trycka till för att resa mig... Med sakta lirkande och vridande lyckades jag ju på något sätt hasa mig upp på garagetaket i alla fall, förbannandes min ständiga klumpighet. Men men, som salig far skulle ha sagt: Det finns dom som lever på att sälja korrugerad plast!