Jag skäms...

Tänk dig en rättegång där den åtalade och hand advokat inte får veta vilka åklagarens vittnen är eller vad de säger och där domstolen inte behöver motivera med ett enda ord sin fällande dom. Låter horribelt, eller hur? Ändå är det precis så Migrationsverket jobbar med våra asylsökande!

Tarekegn Abebe Kebede har varit i Sverige i totalt sju år. Staten har investerat ca en miljon kronor i honom genom att utbilda honom i fyra år vid Statens Lantbruksuniversitet i Umeå. I ytterligare tre år har han haft ströjobb och väntat på besked om han får stanna i Sverige. Orsaken är att hans politiska engagemang i hemlandet Etiopien provocerat regeringen så till den grad att han menar att hans liv är i fara om han tvingas återvända.

Vid ett besök i hemlandet Etiopien under utbildningen vid SLU rammades hans bil och han fängslades istället för att föras till sjukhus. Han lyckades ta sig tillbaka till Sverige och vågar nu inte återvända hem, där han trots allt har sin fru och barn.

Tarekegn har, precis som sig bör, tvingats styrka sin berättelse och har presenterat ett flertal dokument från hans parti, människorättsorganisationer och andra som bekräftar att hans berättelse är sann och att hans liv är i fara. Trots det avslår Migrationsverket hans ansökan och avser att skicka tillbaka honom till Etiopien. Migrationsverket anser att Etiopien är en demokrati, men förklarar inte med ett ord varför man gör en annan bedömning än etablerade politiska bedömare eller varför man inte tror på Tarekegns, partiets eller människorättsorganisationens uppgifter. Tvärtom är deras källor till bedömningen sekretesskyddade! Tarekegn har bett att få tillgång till sitt pass för att kunna söka visum i länder han vet skulle ta emot honom om han har visum, men inte heller det går Migrationsverket med på.

Att utvisa någon vi i sju år tillåtit leva, bo, utbilda sig och rösta i våra val är banne mig skamligt. Efter sju år är det ointressant vad någon har för skäl, då har vi ”försuttit vår chans”, så att säga. Att Tarekegn dessutom har starka skäl att få stanna gör det hela än mer pinsamt. Att Migrationsverket inte vågar redovisa sina skäl och källor är dessutom upprörande. Jag skäms.

Vad ska man tro då?

Vi har det jobbigt med Lilleman på dagis just nu. Eller rättare sagt, jag har det jobbigt och jag tror att Lilleman har det jobbigt. Eller så är det bara jag. Det är inte så lätt att veta...

Lilleman bytte avdelning på dagis för ett tag sen. Han fick flytta från en avdelning med underbar personal, tre kvinnor som varje dag mötte oss direkt vid ingången, visade honom hur glada de var att han kom, ställde massor med frågor om vad han gjort etc - till honom, inte till mig. Inte en enda gång under hans tid på dagis har han tvekat att lämna min famn för att gå till någon av dem, tvärtom!

Så skulle det omorganiseras, dagiset skulle blinattis också och all personal skulle rotera. För Lillemans del betydde det att han fick byta avdelning till de något äldre barnen. Och det blev fel från början. Han sklle flytta officiellt den 10 januari, men redan veckan innan berättade fröknarna glatt att "Titta, vi har gjort en ny plats åt dig här borta!"... Varken Lilleman eller jag fattade nånting och för honom blev det mycket förvirrande. Varför skulle han flytta? Varför hade ingen berättat för honom? Jag kan föreställa mig all tankar som snurrade i det lilla huvudet...

Att ingen ur personalen sen på de närmaste veckorna så mycket som gjorde en ansats att komma och möta oss vid ankomsten ens en enda gång gjorde inte saken bättre. Både jag och hustrun tjurade till och ifrågasatte deras bemötande. Det lede bara till att de nnu kommer ut till oss när vi håller på att klä av Lilleman och, i mitt tycke, ställer några stela frågor, liksom pliktskyldigast. Jag saknar totalt de andra fröknarnas kärlek till barn, kärlek till MITT barn!

Och när en tvååring som första fråga klockan halv sju på morgonen undrar om han ska gå på dagis och börjar gråta när vi svarar ja - är det inte något fel då? Eller när han, utan att någon av oss ens andats något i den riktningen, säger att "Jag vill sluta på dagis" - är det inte något allvarligt fel då?

Eller är det bara jag som övertolkar? Jag som redan på parkeringen till dagis laddar och bygger upp en negativ förväntan på det bemötande som väntar? Jag som letar signaler hos min son så till den milda grad att jag kanske rent av projicerar en negativ föväntan på honom? Eller är de helt enkelt inte lika bra på att se barnen på den nya avdelningen och vi har gjort rätt som ställt oss i kö för ett annat dagis? Ingen aning. Förhoppningsvis är vi klokare när vi om några månader måste ta ställning till om vi vill ha den nya platsen...

Nu vänder det!

Sedan 2003 har jag och två vänner i Sundsvall tippat trav tillsammans. Bortsett från att vi fram till i dag spelat för 27 296,50 kronor mer än vi vunnit så har vi också en inbördes tävling. Förra året kom jag trea i den interna tävlingen (ja, en del skulle kalla det för sist) och kommer därför att föräras med den fula pokalen med texten "Årets sämsta travtippare". Det vore väl ok, om det inte vore för att jag under hela förra året ägt just en spelbutik och tittar/pratar trav hela dagarna...
Men nu vänder det! Som ett bevis på det bjuder jag på mitt andelssystem till V75 på Halmstad i dag. Systemet är på 1440 rader och en andel kostar 76 kronor...

I. 3, 6, 7, 8, 9, 12
II. 14 Frillan Filiokus
III. 4 Neo Holmsminde
IV. 1, 2, 4, 6, 7, 8, 9, 10
V. 2, 6, 12
VI. 1, 2, 3, 6, 8
VII. 2, 10

Faktum är att siffrorna i butiken är rätt bra nu också: Samtliga delverksamheter i butiken går framåt jämfört med i fjol och det är kul, så klart! Som grädde på moset hittade min förra arbetsgivare dessutom sju bortglömda semesterdagar som jag nu får ersättning för! Pengarna bara ramlar in. Kanske även på travet nu? :o)

Nystart

Nytt år, nya föresatser! Har jul ite pippi på att sätta upp mål, både för mig själv och för de verksamheter jag håller på med. Målen för butiken är klara och en hel del personliga mål finns också, både i tanken och på pränt. Bland annat ska jag helt klart få lite fart på konsultandet och andra kommunikationsuppdrag det här året, så det så!

När det gäller rak och tydlig kommunikation har jag en förebild i Lilleman. I söndags pekade han på mannen som hade bordet brevid oss och utbrast glatt att "Vilken stoooor mage du har!" Dessbättre tog bordsgrannen det helt rätt, asgarvade och höll med. Därefter fick han in sin "mat" - en stor tallrik pommes, en halvliter beasås och en öl (som uppföljning till vinaren han just klämt). Risken är därmed uppenbar att Lilleman och en del andra sanningssägare får anledning att upprepa sin reflektion...

Så fick man skämmas igen...

Ingenting är omöjligt säger en del och det är självklart helt fel. Det finns såklart massor med saker som är omöjliga. Men helt klart är det väldigt mycket mer som är möjligt än vad vi tillåter oss att tro. Och jag som brukar tycka om att lite präktigt påpeka det och försöka peppa mig själv och andra borde naturligtvis tänka på det lite oftare än jag gör. Som i går på badhuset, till exempel.

Lilleman och jag lekte lite med olika frigolitattiraljer i vattnet när han plötligt tog upp den lilla simplattan, ni vet sån där man håller framför sig när man ska träna bansparkar, och glatt sa: ""Jag vill sätta upp den på väggen!"

Eftersom jag ändå är besjälad av tanken att försöka hjälpa Lilleman uppnå alla sina mål här i livet kollade jag blixtsnabb efter krokar eller hyllor, någon lina eller annat han skulle kunna fästa simdynan i. När det inte fanns någon förklarade jag med huvudet på sned att "älskling, det går inte att sätta upp simdynan på väggen."

Döm om min förvåning när han tar den lilla frigolitbiten och helt enkelt smackar fast den mitt på väggen! Stolt backar han två steg, vänder sig om och tjuter triumferande att "Det gick pappa! Jag kunde!" Vattnet på frigoliten gjorde att biten sög fast i den fuktiga kakelväggen och där satt simdynan!

Jag fick skämmas över min begränsande attityd och Lilleman hade ännu en gång lärt mig något om livet. Det finns sånt som är omöjligt, men det är betydligt mer som är möjligt än vi tror om vi bara kan, vill och orkar prova trots att det finns dom som står bredvid och ruskar på huvudet. Tack Lilleman!

BADDÖFING!

När börjar vi bli påverkade av reklam på exempelvis tv? Och när börjar vi ta efter beteende från våra "idoler"? Jag vet faktiskt inte, men det är alla fall före två år och två månaders ålder!

Häromveckan gick Lilleman omkring hemma och halvsjöng "baddöfing, baddöfiiiing", utan att vi förstod vad han menade. När vi frågade vad baddöfing var tittade han frågande på oss och sa självklart "Baddöfing", helt enkelt. Småsjungandet fortsatte på skötbordet en annan kväll och vi förstod fortfarande ingenting.

Så en eftermiddag skrek han plötsligt ivrigt från vardagsrummet: "Mamma, baddöfing på tv nuuuuu!" Gissa om hustrun släppte det hon hade för händerna och rusade dit. På tv:n var det reklam för försäkringsbolaget If där de som slutkläm sjunger "Don't you worry - baddöfing!!! Lyssna själv får du höra!


Inte fullt lika gulligt var det när vi avslutade en lunch på en restaurang i stan i onsdags med en Piggelin. När glassen var slut höll han i mitt tycke på o lekte med pinnen runt munnen. När jag frågade vad han gjorde svarade han - tyckte jag - "jag rakar, pappa". Men det var ju gulligt, han har sett mig raka mig och apade efter. Men nähäpp! När jag bekräftade med "jaha, du rakar dig", svarade han upprört: "nej, jag RÖKAR!" Hallå! Tvår år och två månader gammal!!!

Inte blev det bättre av att han dessutom puffade som ett ånglok varje gång han tog ur pinnen ur munnen heller! *suck*

Han har alltså sett sin största syster, 18-åringen, röka några enstaka gånger + kanske någon av kunderna utanför butiken. That's it! Och redan tycker han det är häftigt att apa efter! Det gäller helt klart att börja tänka sig för vad vi dels exponerar honom för, dels hur vi ska kunna bidra med positiva motbilder...

Sverige har blivit kallare...

I går morse fick jag för första gången skrapa rutan på bilen, vilket påminner om att vintern obönhörligen är på väg. Huvva. Jag är ingen big fan av vintern, men det är i och för sig mycket bättre med kyla och snö än det vi har framför oss de närmaste två månaderna.

Sen blir det ju spännande att se vad vi har framför oss de närmaste fyra åren. Söderhamn är alltså Sverigedemokraternas starkaste fäste norr om Blekinge. De fick över 11 % i kommunvalet här och en bit över 13 % till och med i vissa kommundelar. Den stora frågan nu är ju om det är en vind av samma intolerans och trista människosyn som vi sett i andra delar av Europa, eller om det "bara" är en missnöjesaktion typ den vi såg när Ny Demokrati kom in. Det blev ju inte så mycket drag under galoscherna under den mandatperioden och kort därefter dog ND och sympatisörerna återgick till de etablerade partierna.

Känslan här är väl den att även om det finns många inte fullt så strategiskt och verbalt utveklade människor i SD så finns det också en kärna som är betydligt kompetentare och slugare på det retoriska området än Ian och Bert. Det ska bli intressant att följa hur SD kommer att hantera de här fyra åren, om de andra partierna kommer att alliera sig förbi SD och ignorera deras krav eller om de, som med MP tidigare i historien, kommer att bli tydligare och aktivare på deras tre kärnområden för att på så sätt "avväpna" dem till nästa valrörelse.

Olustigt är det i alla fall. Inte bara att vi går mot en vinter årstidsmässigt, utan att även uppenbarligen människor i min närhet är beredda att göra invandrare till syndabockar för problemen i vår kommun och vårt land. Bara att fälla upp kragen, rusta sig för att möta vintern och hoppas att det kommer en vår och sommar igen...