Lugnet före stormen...

Hustrun fyllde jämnt i helgen så vi unnade oss två dagar nere på Hasseludden Yasuragi, ett underbart japanskt spa söder om Stockholm. Från det vi kom till det vi åkte strosade vi i varsin Yakuta (enklare kimono) och tofflor, åt obegränsat med färsk frukt, tvagade oss och relaxade i 40-gradiga källor och njöt ev ett underbart japanskt "julbord". Det var första dagen vi var borta från Lilleman samtidigt och visst längtade vi. Samtidigt var det så oerhört avkopplande att ha så mycket tid och inget annat än varandra att ägna sig åt.

Sen kom stormen.

Eller ja, det har varit krigsrubriker i tidningarna i två dagar, men egentligen är det ju inte särskilt oväntat eller kontroversiellt för min del. Det formella avtalet mellan mig och arbetsgivaren blev klart förra veckan och nu hade de lokala journalisterna hittat det. De basunerade ut att jag "tvingas sluta" och att vår uppgörelse kostar skattebetalarna cirka 500 000 kronor eftersom jag får lön de 14 månader som är kvar på mitt kontrakt. Jag fick beklaga att mitt projekt lagts ned och förklarade att jag står till arbetsgivarens förfogande under avtalstiden. Förra chefen fick förklara varför projektet var nedlagt och hur han tänkte nyttja mina tjänster i framtiden. Obegripligt nog skyllde han mitt kontrakt på sin förre chef. Därför blev det krigsrubriker en dag till när journlisterna konstaterade att det var han själv som anställt mig och skrivit under mitt kontrakt. Hå hå, ja ja.

I butiken har det så klart varit en del frågor och kommentarer, inte minst rörande det faktum att jag kan lyfta lön från ett ställe och samtidigt jobba med mina två företag. Kärnfrågan är om jag borde avstå min lön under de 14 månaderna av hänsyn till skattebetalarna, eller om jag åtminstone borde skämmas? Men hur jag än vrider och vänder på det har jag svårt att känna någon skuld eller skam.

Jag blev erbjuden ett jobb och tackade ja. Jag skötte mitt jobb (och en hel del extrauppgifter) fram till pappaledigheten. Mitt projekt lades ner och arbetsgivaren föreslår en uppgörelse som innebär att jag får gå hem, men står till deras förfogande. Hur mycket man väljer att utnyttja mig är ju inte upp till mig att avgöra.