"Pappa, e tött!"

Läste favoriten Korvasbloggen om hur Daniel tyckte måndagarna var jobbiga, eftersom hans dotter då verkade tycka det var lite jobbigt att bli lämnad på dagis. I torsdags när jag gick med Lilleman till hans dagis var han helt frånvarande där han satt i sin barnvagn. Blicken var tom och han sa inget, svarade inte på tilltal eller reagerade på mina försök att skämta. När han i frökens armar tittade på mig genom fönstret vinkade han inte och kastade ingen slängpuss. Det kändes klart jobbigt att bara vända sig om och gå hemåt...

Dagen efter körde jag honom i bilen och han såg lika frånvarande ut i bilbarnstolen. Hans blick var fäst nånstans i baksätet och han reagerade återigen inte på tilltal. Jag förklarade då för hoom att "Nu är det precis som som i går, gubben. Nu vet jag inte om du bara är trött, eller om du inte tycker det ska bli nå' kul att åka till dagis". Jag parkerade bilen och gick runt för att ta upp honom ur stolen. Då tittar han på mig och säger "Pappa, e tött"! Jag tappade hakan av förskräckelse, dels för att han möjligen, för att inte säga troligen, hade förstått vad jag sa, dels för att han svarade med något som måste kunna betraktas som en hel mening.

Jag kände hur tårarna kom, både av lättnad över att han "bara" var trött och av lycka över min begåvad son. Det var helt klart ett oerhört starkt ögonblick som påminner om hur fantastiskt mycket våra barn trots allt begriper.

I fortsättningen kommer jag garanterat tänka på att förklara för honom vad som händer och varför!