Barn på äldre dar...

Söndagar är lugna dagar i butiken och ibland, som nu, finns tid att sitta vid datorn en stund. Pratade med en kund om det här med att vara mor- eller farförälder eller att som vi få barn när man är lite äldre. Han upplevde att han blir mer och rädd och orolig med åren. Rädd för att barnbarnen ska skada sig eller så. Hur konstigt det än kan låta upplever jag precis det motsatta.

Jag är betydligt mer avspänd i förhållandet till lilleman än jag var till 17-åringen. Ramlar han så ramlar han. Klämmer han sig så lär han sig att det finns bättre ställen att ha fingrarna på än i dörrspringorna, tappar han glaset i golvet får vi väl plocka upp skärvorna och så vidare. Inom rimliga gränser, så klart. Och jag tror att min/vårt avspända sätt är en klart bidragande faktor till att han är så pass lugn och trygg med både sig själv och i andra sammanhang. Inskolningen på dagis har till exempel gått sjukt bra.

Och så mitt i morgonmyset i soffan i morse så kör de trailern för serien "Mamma till en mördare" och jag börjar fundera om de barnen också fått chansen till samma lugna och kärleksfulla uppväxt som han får och kommer att få. Eller har det ingen som helst betydelse? Kommer min son också att kunna hamna snett i livet trots, eller kanske på grund av, vårt sätt att vara? Jag vill ju gärna tro att vi ger honom bättre förutsättningar än många som hamnat på glid. Men säker kan man så klart inte vara...