Premiär...

Ja, jag vet. Det borde vara utropstecken och en hurtigt ambitiöst anslag som manifesterar att här är jag och nu ska jag minsann delge er åsikter och tankar som kommer att förändra världen. Men det är inte ambitionen. Inte för att jag vet vad ambitionen egentligen är, men den är inte det i alla fall. Eller jo, jag vet väl vad ambitionen är också egentligen.

Jag är en man, mitt i livet. Jag är lyckligt gift, har en dotter på 17 år och en son på 15. Månader altså. Under min sex månader långa pappaledighet lade min arbetsgivare ner det projekt jag jobbat med i tre år. Däremot finns det fortfarande pengar till min lön i 14 månader till, så jag har en anställning, en helt ok lön, men inget arbete och ingen arbetsplats. Arbetsgivaren, som uppenbarligen gärna slipper min närvaro på arbetsplatsen tycker jag ska "jobba hemifrån". Det ger mig samtidigt en unik möjlighet att umgås med min son och min familj + en möjlighet att utveckla både min konsultverksamhet och den lilla butik vi äger.

Och där nånstans, i utrymmet som skapas mellan känslan att vara oönskad på en plats och upplevelsen att vara oerhört önskad på den plats där min son finns, borta från gemenskapen på jobbet men med en unik möjlighet till "förlängd pappaledighet", uppstår mitt behov och min ambition med den här bloggen.

Jag ser framför mig en blandning av barnsligt stolta och förtjusta utrop över min sons framsteg, frustration över min otillräcklighet som pappa till 17-åringen, en blandning av bitterhet och självrannsakan, humor och allvar - i första hand för att tillfredsställa mitt eget behov att sätta ord på det jag upplever. Vill du läsa, vill du vara med på resan och vill du kommentera är du välkommen!