Kan det vara rätt att slå barn?

Frågan borde egentligen vara om det kan vara rätt att slå någon överhuvudtaget, men eftersom frågan om huruvida Elins eventuella golfsvingande mot Tiger är ok eller inte känns lite uttjatad så jag väljer att bara fundera över en artikel i Aftonbladet i dag. Eller rättare sagt över folks reaktioner på artikeln.

I korthet handlar det om att Ronald Fasth, 70 år, städar ideellt i en park som vandaliserats av ett ungdomsgäng. Ovanpå detta har de regelbundet skrikit glåpord åt honom, men när en av 13-åringarna kallade honom gubbjävel, då klippte han till. En örfil, som han dessutom är stolt över i dag. Och stola är också de busslaster pensionärer som tänker komma till tingsrätten och visa sitt stöd när han i dag möter 13-åringen som anmält honom för misshandel. Och han får stöd av svenska folket också. När 145 032 personer har röstat är det 82,8 % som tycker att det var helt rätt att slå 13-åringen! Över 120 000 svenskar har aktivit röstat för att de tycker att de under vissa omständigheter är rätt att slå barn!

Kan jag förstå hans reaktion? Absolut. Tycker jag den är rätt? Absolut inte! Jag tror att alla kan känna igen sig i alldeles för kraftíga reaktioner av ilska och/eller förtvivlan, men är det något jag elelr andra skulle stå upp och säga att vi är stolta över? Pinsamt på gränsen till riktigt oroande, tycker jag...

Morgon

Har haft en rätt jobbig vecka med mycket jobb i butiken, småjobb åt min arbetsgivare, uppdrag i konsultfirman och lite stöd/fix till svärfar hemma i det vattenskadade köket. Sena kvällar har det blivit nästan varje dag. Hur orkar du, frågade en av arrangörerna till gårdagens seminarium om jämställdhet och kvinnors företagande i Härnösand. Mitt svar blev något allmänt om att så länge det är mitt val och det jag gör är roligt så funkar det. Men i morse insåg jag var kraften kommer ifrån.

I morse vaknade jag av ett lätt gny i mörkret, hörde min son säga det magiska ordet "pappa" och krypa över för att lägga sitt huvud på mitt bröst. Där blev han liggande i flera minuter innan han sa "pappa" igen och snurrade runt för att kura upp med sin rygg mot mig. Känslan går inte att beskriva, men helt klart är det i den närheten, i de ögonblicken som jag hämtar mycket av min näring!

Kreativitet

Härommorgonen slog min son mig med häpnad än en gång. Han satt o lekte med små snapsflaskor av den där typen man kan köpa i sexpack till kräftskivan. Inte världens bästa leksaker kanske, men what the heck. De har stått i ett skåp i flera år och verkar tåla rätt hårdhänt hantering, så nu får han leka med dem. Plötsligt håller han upp dem mot mig och ler sitt allra pillimarigaste leende. Sen för han armarna sakta upp mot huvudet, bakom huvudet och släpper oerhört försiktigt flaskorna bakom nacken och ner i soffan. Sen visar han sina tomma händer och kvittrar glatt - botta!
Mannen är ett år och fyra månader och har redan börjat trolla! Mitt skratt ledde självklart till ett tiotal upprepningar. :o)

Hustrun blev lika imponerad som jag och övriga släkten lovar att de inte visat honom nåt liknande trick eller trollat bort något annat fframför honom. Han har med andra ord förmodligen helt och hållet själv kommit på att man kan "trolla bort" saker på det där sättet! Ja, men håll med om att det är fascinerande att en ettåring kommer något dyligt?!?

I Söderhamns kommun har man bestäömt sig för att jobba med entreprenörskap i skolan och då redan från förskolenivå. På ett möte vi hade för ett tag sen frågade en deltagare hur man jobbar med entreprenörskap med så små barn och min kollega svarade då att "i den åldern handlar det mer om att ha metoder för att inte kväva den". Härligt - och samtidigt lite skrämmande!

Det är ju tragiskt egentligen hur vi så ofta misslyckas med att ta vara på de allra minsta barnens kreativitet och upptäckar- och uppfinnarförmåga. Beroende på vilka pedagoger som jobbar med dem på dagis och i skolan kan de komma att utveckla, eller helt förlora, sin magiska förmåga. Måtte min son ha turen att hamna i miljöer som hjälper honom utveckla sina talanger, oavsett om det är magiker, sjuksköterska, byggnadsjobbare eller kärnfysiker han vill bli.

Jag ser i alla fram emot att sitta på första parkett på hans första "riktiga" trolleri-show!

Lugnet före stormen...

Hustrun fyllde jämnt i helgen så vi unnade oss två dagar nere på Hasseludden Yasuragi, ett underbart japanskt spa söder om Stockholm. Från det vi kom till det vi åkte strosade vi i varsin Yakuta (enklare kimono) och tofflor, åt obegränsat med färsk frukt, tvagade oss och relaxade i 40-gradiga källor och njöt ev ett underbart japanskt "julbord". Det var första dagen vi var borta från Lilleman samtidigt och visst längtade vi. Samtidigt var det så oerhört avkopplande att ha så mycket tid och inget annat än varandra att ägna sig åt.

Sen kom stormen.

Eller ja, det har varit krigsrubriker i tidningarna i två dagar, men egentligen är det ju inte särskilt oväntat eller kontroversiellt för min del. Det formella avtalet mellan mig och arbetsgivaren blev klart förra veckan och nu hade de lokala journalisterna hittat det. De basunerade ut att jag "tvingas sluta" och att vår uppgörelse kostar skattebetalarna cirka 500 000 kronor eftersom jag får lön de 14 månader som är kvar på mitt kontrakt. Jag fick beklaga att mitt projekt lagts ned och förklarade att jag står till arbetsgivarens förfogande under avtalstiden. Förra chefen fick förklara varför projektet var nedlagt och hur han tänkte nyttja mina tjänster i framtiden. Obegripligt nog skyllde han mitt kontrakt på sin förre chef. Därför blev det krigsrubriker en dag till när journlisterna konstaterade att det var han själv som anställt mig och skrivit under mitt kontrakt. Hå hå, ja ja.

I butiken har det så klart varit en del frågor och kommentarer, inte minst rörande det faktum att jag kan lyfta lön från ett ställe och samtidigt jobba med mina två företag. Kärnfrågan är om jag borde avstå min lön under de 14 månaderna av hänsyn till skattebetalarna, eller om jag åtminstone borde skämmas? Men hur jag än vrider och vänder på det har jag svårt att känna någon skuld eller skam.

Jag blev erbjuden ett jobb och tackade ja. Jag skötte mitt jobb (och en hel del extrauppgifter) fram till pappaledigheten. Mitt projekt lades ner och arbetsgivaren föreslår en uppgörelse som innebär att jag får gå hem, men står till deras förfogande. Hur mycket man väljer att utnyttja mig är ju inte upp till mig att avgöra.

Hyr en dvärg till barnen!

Hade jag inte varit så fruktansvärt hes i sviterna av en förkylning hade jag förmodligen dragit lite uppmärksamhet till mig utanför butiken alldeles nyss. När tidningsbilen kom med "kvällstidningarna" och jag skulle sätta upp löpen brast det nämligen totalt för mig. Aftonbladet kan nämligen berätta att Anna Anka avslöjar sina julplaner exklusivt för dem. "Jag hyr en dvärg till barnen!" förklarar hon stolt och det var bara så sjukt roligt att jag började gapflabba (eg. kraxa)!

Jag tar på alla tänkbara sätt avstånd från den människans syn på det mesta här i tillvaron och nu då även synen på småväxta människor. När man som jag jobbat (jobbar?) i en politiskt styrd organisation med all dess inneboende tröghet och rädsla, för att inte i vissa fall säga avsky, för satir, ironi och spontanitet är det bara så befriande med människor som fullkomligt skiter i vad andra tycker och inte ägnar så mycket som en bråkdel av en sekund åt att fundera över vad som är politiskt korrekt.

Jag är medveten om att många anser att man inte kan tycka såna här utalanden är befriande och humoristiska och samtidigt hävda att man respkterar de som nämns, i det här fallet "dvärgar". Jag påstår motsatsen. Men så sitter jag ju där jag sitter också. ;o)

Om du, liksom fru Anka, vill ge barnen en politiskt inkorrekt jul kan du anlita samma firma som Anna - http://www.rent-a-midget.com/

"Pappa, e tött!"

Läste favoriten Korvasbloggen om hur Daniel tyckte måndagarna var jobbiga, eftersom hans dotter då verkade tycka det var lite jobbigt att bli lämnad på dagis. I torsdags när jag gick med Lilleman till hans dagis var han helt frånvarande där han satt i sin barnvagn. Blicken var tom och han sa inget, svarade inte på tilltal eller reagerade på mina försök att skämta. När han i frökens armar tittade på mig genom fönstret vinkade han inte och kastade ingen slängpuss. Det kändes klart jobbigt att bara vända sig om och gå hemåt...

Dagen efter körde jag honom i bilen och han såg lika frånvarande ut i bilbarnstolen. Hans blick var fäst nånstans i baksätet och han reagerade återigen inte på tilltal. Jag förklarade då för hoom att "Nu är det precis som som i går, gubben. Nu vet jag inte om du bara är trött, eller om du inte tycker det ska bli nå' kul att åka till dagis". Jag parkerade bilen och gick runt för att ta upp honom ur stolen. Då tittar han på mig och säger "Pappa, e tött"! Jag tappade hakan av förskräckelse, dels för att han möjligen, för att inte säga troligen, hade förstått vad jag sa, dels för att han svarade med något som måste kunna betraktas som en hel mening.

Jag kände hur tårarna kom, både av lättnad över att han "bara" var trött och av lycka över min begåvad son. Det var helt klart ett oerhört starkt ögonblick som påminner om hur fantastiskt mycket våra barn trots allt begriper.

I fortsättningen kommer jag garanterat tänka på att förklara för honom vad som händer och varför!

Ledig dag

I dag var Lillemans första "lediga dag" från dagis. Vi har bestämt att ha honom hemma varje onsdag delvis för hans skull, men lika mycket för vår (läs: min) egen skull. Jag jobbar hemifrån och har lagt schemat på butiken så att jag inte jobbar onsdagar i höst/vinter. Efter nyåret kommer också hustrun att vara ledig varannan onsdag, vilket ger oss en dag tillsammans och Lilleman tillgång till båda sina föräldrar i alla fall en dag i veckan. Känns lyxigt för oss och hoppas att han känner detsamma.

Fast i dag ska jag erkänna att jag tror han längtade till dagis en stund på förmiddagen. Han gick in i sitt rum och hämtade ett par maracas som han gärna har med sig i bilen. Han hade dem till exempel med sig i går morse på väg till dagis. Sen gick han till ytterdörren, knackade på den med sina maracas och sa "bil"... Det stack faktiskt till i hjärtat när jag undrade om det är egoistiskt att inte låta honom vara med sina nya vänner på dagiset.

Undrar förresten vad maracas heter i pluralis, bestämd form? Maracasarna???

Hela världens lilla hjälte!

Efter en dag som började med lämning på dagis 07:45 och sen fortsatte med resa till Härnösand, där jag ledde ett seminarium om entreprenörskap i offentlig verksamhet, resa hem igen och en stunds oväntat mys med en kvällspigg liten kille var det fantastiskt kul att se att fler än jag insett Lillemans storhet!

Kolla den här länken!
(Tack för tipset Alex Schulman!)

Min son - en äkta konsult!

Tillbringade en halvtimme på golvet i sonens rum med att leka med och studera honom när han skulle stoppa runda, trekantiga och fyrkantiga träklossar genom olika hål i locket till en trälåda. Jag köpte lådan till honom dagen efter det att han för längesen tömde en ljusstake för värmeljus upp och ned och sen med stor koncentration och precision stoppade tillbaka alla ljusen i respektive hål. Tyvärr fattade han inte alls vitsen med lådan då, men nu tar han däremot fram den rätt ofta.

Den runda klossen är hans favorit. Den åker på nolltid ner i det runda hålet. De andra klossarna däremot undvek han konsekvent under vår lekstund. När jag lade upp dem på locket, pedagogiskt nära "rätt" hål, flyttade han varje gång ner dem på golvet. Nä, inte varje gång förresten. När jag lade upp den trekantiga för femte gången kastad han den tvärs över rummet! Så tog han upp den runda igen och stoppade den oerhört lugnt och försiktigt i det runda hålet. Det var då jag insåg att han försökte säga sin konsultande pappa, det som jag själv sagt till andra så många gånger: "Om var och en gör det den är bra på kommer resultatet att bli bättre! Jag är bra på runda, du på kantiga så varför försöker du tvinga mig att göra de kantiga?"

För mig själv försökte jag motivera min envishet med att det skulle kunna vara utvecklande att prova något nytt. Som om han kunde läsa mina tankar lyfter han då på det begränsande locket till lådan och börjar stoppa allt möjligt ner i den - bilar, plastverktyg, en gammal mobiltelefon osv. Och en en gång blev jag knäppt på näsan. Istället för att följa invanda mönster och rutiner som inte passade honom visade han som en sann konsult på nya lösningar och nya användningsområden!

Lilleman fick mig att tänka på författaren och föreläsaren Fredrik Härén, som på ett seminarium en gång kommenterade spelet Geni. Frågespelet tycker att den som kan ge samma svar på frågorna som dem som tillverkat spelet är ett geni. Fredrik spelade med sin son, som fick frågan "Vilket är världens snabbaste tvåbenta djur?" Enligt spelet var det strutsen, men sonen svarade Pilgrimsfalk, en fågel som flyger betydligt snabbare än strutsen springer. Sonen kom med en annan lösning än speltillverkarna tänkt sig, men var hans svar därmed sämre än det "rätta", eller var han i själv verket mer geni än speltillverkarna?

Barn på äldre dar...

Söndagar är lugna dagar i butiken och ibland, som nu, finns tid att sitta vid datorn en stund. Pratade med en kund om det här med att vara mor- eller farförälder eller att som vi få barn när man är lite äldre. Han upplevde att han blir mer och rädd och orolig med åren. Rädd för att barnbarnen ska skada sig eller så. Hur konstigt det än kan låta upplever jag precis det motsatta.

Jag är betydligt mer avspänd i förhållandet till lilleman än jag var till 17-åringen. Ramlar han så ramlar han. Klämmer han sig så lär han sig att det finns bättre ställen att ha fingrarna på än i dörrspringorna, tappar han glaset i golvet får vi väl plocka upp skärvorna och så vidare. Inom rimliga gränser, så klart. Och jag tror att min/vårt avspända sätt är en klart bidragande faktor till att han är så pass lugn och trygg med både sig själv och i andra sammanhang. Inskolningen på dagis har till exempel gått sjukt bra.

Och så mitt i morgonmyset i soffan i morse så kör de trailern för serien "Mamma till en mördare" och jag börjar fundera om de barnen också fått chansen till samma lugna och kärleksfulla uppväxt som han får och kommer att få. Eller har det ingen som helst betydelse? Kommer min son också att kunna hamna snett i livet trots, eller kanske på grund av, vårt sätt att vara? Jag vill ju gärna tro att vi ger honom bättre förutsättningar än många som hamnat på glid. Men säker kan man så klart inte vara...

Byggfläkt och vaccinering

Nu står det en byggfläkt o surrar på nedervåningen. Igen. Fast den här är mycket mindre än den vi hade under den stora vattenskadan. Svärfar har rivit upp skåpet under diskbänken o konstaterat att det inte rörde sig om så mycket vatten och att skadan (vattnet) såg färsk(t) ut. Hustrun är orolig att försäkringen inte gäller om det är vår installation av diskmaskinen som orsakat läckan. Personligen är jag mer oroad att vi inte ska höra lilleman när han vaknar i natt och vill ha välling och få komma över i vår säng...

Dagen i butiken blir lite kortare i morgon. Jag gillar att vara där, men 08-21 är lång tid utan Lilleman och familjen...

Förutom att skriva här har jag förberett dagen i butiken i morgon genom att göra ett andelssystem och avslutat med att läsa ett par andra bloggar. Konstaterar att debatten om vaccinering eller inte rasar vidare. På hustruns jobb är stämningen bitvis rätt tuff och hon som beslutat att inte vaccinera sig får ta en del kritik och anses, precis som i landstingets reklam, vara självisk. Jag håller helt med henne och känner mig mer orolig över de okända, livslånga effekterna av det som ska sprutas in i min kropp. Jag respekterar de andras oro över sjukdomen, även om jag tror riskerna inte är större än vid andra flunsor. Varför kan inte de andra respektera vår och många andras osäkerhet för de långsiktiga biverkningarna?

Vattenskada - igen...

Åh, så jag längtar efter de där dagarna jag såg för mitt inre när jag fick klart för mig att jag skulle "jobba hemifrån", som min arbetsgivare uttryckte det. Jag skulle ha sovmorgon, gosa med lilleman, lämna sent på dagis, jobba nån timme vid datorn med min konsultfirma samtidigt som jag hade ett par pokerbord igång, fixa lunch till hustrun, göra inköp till kiosken, läsa, hämta tidigt på dagis, gosa mer med lilleman och sen åka ner för kvällspasset i butiken.

Verkligheten, visserligen bara efter en vecka - men ändå, är den att en av våra anställda i butiken gick hem i dag med flunsakänning och en timanställd ligger på sjukhuset i Gävle isolerad med svininfluensan, så jag får jobba 08-21 i butiken, samtidigt som jag ska förbereda ett jobb som moderator på ett seminarium på måndag. Ovanpå det upplyste hustrun i dag om att det sipprar upp vatten i skarvarna på klickgolvet i köket, mitt framför diskhon och diskmaskinen...

Förra våren, när vi väntade lilleman, hade vi vattenskada i väggen mellan badrum o toa. I tre månader växelbode vi i huset och en lägenhet på stan. Raggarduscharna med iskallt vatten i tvättstugan (där också svärföräldrarnas husvagnstoalett var inhyst) blev fler under de månaderna än sammanlagt under livet hittils. Och då har jag ändå varit scout i 20 år av mitt liv... En ny vattenskada verkar onekligen i antågande och de ljuva "semesterdagarna" med sonen känns avlägsna. Men med både toaletter och dusch i behåll ska jag väl inte klaga ändå.

Har förresten bestämt mig för att inte söka kanonjobbet i Gävle. Dels skulle det bli svårt att kombinera med sonen och med butiken, dels har jag bestämt mig för att jag med den här uppgörelsen med arbetsgivaren fått en unik möjlighet som jag måste ta vara på.

Stolt?

Lillemans utveckling på ordfronten är grym just nu. Det kommer nya ord varje dag, ja nästan varje timme! Han badar i hon i tvättstugan, lutar sig fram och konstaterar glatt med en blick på golvet: BLÖTT! Han pekar på en öppen dörr till torkskåpet på dagis och uppmanar "STÄNG!". När jag väl kommit över glädjechocken över ännu ett ord och stänger dörren, ja då klappar den lilla kaxloppan händerna åt sin duktiga pappa! Eller var det åt att jag faktiskt fattat vad han menade?

Hur som helst framkallar inte alla ord samma självklara stolthet. I morse strosade jag nyvaken i morgonrocken i vad jag trodde var min ensamhet och ja, pinsamt men sant - jag släppte mig. "PRYTT!" skrek den lille glatt som hämnd för de gånger jag kommenterat hans pruttande. Det var inte utan viss ansträngning jag lyckades svälja förtreten och glatt berömma honom för ännu ett ord...

Vem har tid att jobba?

Tiden räcker liksom inte till, trots att jag är ledig, eller förlåt; "jobbar hemifrån". Lämnade lilleman på dagiset i morse vid nio och skyndade mig sen ner på butiken för att göra ut fyra olika andelssystem på trav, stryktips, topptips och ishockey. Sen kom säljaren som ska hjälpa oss klara skatteverkets krav på nytt kassaregister, sen blev det iväg till hustrun på jobbet med två frysta matlådor och därefter inköp av mjölk, chips och plastkassar till butiken. Och sen var jag sen till hämtningen på dagis halv två i alla fall! Och jag som skulle förbereda måndagens seminarium i Härnösand i dag. Det får bli i morgon.

Lilleman hade i alla fall sovit för första gången på dagis. Men han var bra pappig innan han till slut lät sig vaggas till sömns i vagnen. Känns bra att han kan sova där, men onekligen lite skönt att det blev i alla fall lite pappagnäll innan han somnade. Nu är vi hemma och storasyrrorna leker med honom nere medan jag får en kort stund vid datorn. Bara ett pokerbord uppe samtidigt som jag skriver. I morgon ska jag ta ställning till om jag verkligen ska söka ett ledigt kanonjobb, eller om jag bara ska gotta mig i 14 månader och ta den konflikten sen...

Premiär...

Ja, jag vet. Det borde vara utropstecken och en hurtigt ambitiöst anslag som manifesterar att här är jag och nu ska jag minsann delge er åsikter och tankar som kommer att förändra världen. Men det är inte ambitionen. Inte för att jag vet vad ambitionen egentligen är, men den är inte det i alla fall. Eller jo, jag vet väl vad ambitionen är också egentligen.

Jag är en man, mitt i livet. Jag är lyckligt gift, har en dotter på 17 år och en son på 15. Månader altså. Under min sex månader långa pappaledighet lade min arbetsgivare ner det projekt jag jobbat med i tre år. Däremot finns det fortfarande pengar till min lön i 14 månader till, så jag har en anställning, en helt ok lön, men inget arbete och ingen arbetsplats. Arbetsgivaren, som uppenbarligen gärna slipper min närvaro på arbetsplatsen tycker jag ska "jobba hemifrån". Det ger mig samtidigt en unik möjlighet att umgås med min son och min familj + en möjlighet att utveckla både min konsultverksamhet och den lilla butik vi äger.

Och där nånstans, i utrymmet som skapas mellan känslan att vara oönskad på en plats och upplevelsen att vara oerhört önskad på den plats där min son finns, borta från gemenskapen på jobbet men med en unik möjlighet till "förlängd pappaledighet", uppstår mitt behov och min ambition med den här bloggen.

Jag ser framför mig en blandning av barnsligt stolta och förtjusta utrop över min sons framsteg, frustration över min otillräcklighet som pappa till 17-åringen, en blandning av bitterhet och självrannsakan, humor och allvar - i första hand för att tillfredsställa mitt eget behov att sätta ord på det jag upplever. Vill du läsa, vill du vara med på resan och vill du kommentera är du välkommen!